Vem vågar "skvallra"?

Ledare
PUBLICERAD:
Foto: ANNIKA AF KLERCKER / TT
Journalisterna blir färre och kommunikatörerna fler. Hur påverkar det möjligheterna till granskning?

Den fria journalistikens demokratiska uppdrag är inte bara en ekonomisk fråga. Det är likväl en samhällsfråga och är beroende av att människor vill dela med sig av felaktigheter. Källor. Någon som vill berätta för media om vad som händer under de interna mötena.

Det är ett ömsesidigt förtroende. Journalisten ska värna källan som delar med sig av information, och källan som ska anförtro en journalist uppgifter ens chef inte alltid kommer att uppskatta kommer ut. Det gäller åtminstone personer inom offentlig sektor. Chefen får inte göra efterforskningar. Det är ett lagbrott att fråga runt vem som har talat med media.

Att värna den fria journalistiken är att värna demokratin.

Och här har både regeringen agerat med ett utökat mediestöd och mediehusen har gemensamt stramat åt sitt fria material. Men parallellt med att man från ett politiskt håll stärkt journalisternas ställning upprättas interna murar inom det offentliga för hur information ska fördelas. Antalet kommunikatörer ökar samtidigt som antalet journalister minskar.

Vad får egentligen det för konsekvenser? En kommunikatör har inga pressetiska förhållningsregler och har inget demokratiskt uppdrag. De är en del av ett företags maskineri. De ska förmedla en bild av organisationen på ett sätt som är godkänt uppifrån.

För journalisterna är det viktigast komma så nära ursprungskällan som möjligt för att kunna ge en sann bild av verkligheten.

Att därför ha en arsenal med kommunikatörer blir ett sätt att distansera verksamheten från allmänhetens nyfikna ögon, och journalisternas uppdrag. Ju fler kommunikatörer, desto högre murar till offentligheten.

Trots att en medarbetare inom offentlig sektor ska vara skyddad från negativa konsekvenser när man talar med media, vet vi att få även inom offentlig sektor vågar kritisera sin arbetsgivare offentligt.

Det är inte orimligt att anta att storleken faktiskt har betydelse i det här fallet. Inte bara på organisationen, likväl på fackets storlek och inflytande på arbetsplatsen. Ju mindre avdelning och färre i personalen, ju lättare är det att lista ut vem som talat med vem.

Och ju svagare fack, i mindre utsträckning kan man hävda sina rättigheter gentemot sin arbetsgivare.

Det går heller inte att ducka för anställningsformens betydelse i sammanhanget. För den med en tillfällig anställning och kontrakt som snart går ut kan ens ansikte i media betyda huruvida man får sitt kontrakt förlängt eller.

Detsamma gäller ens fackliga engagemang. Den utan anställningstrygghet tar gissningsvis inte ledarrollen i fackliga kamper på arbetsplatsen. Att gå ut externt och kritisera om missförhållanden känns än mindre troligt.

Att journalister bär ett demokratiskt uppdrag på sina axlar må vara sant. Men trygga anställningar och starka fackföreningar spelar även de en roll i att den offentliga transparensen inte blockeras av kommunikatörers interna informationsmurar.

Detta är en ledarartikel som uttrycker Värmlands Folkblads politiska linje, vilken delar arbetarrörelsens värderingar och är oberoende socialdemokratisk.