"Rossvagga-mordet var allt en dj-a historia"

Debatt
PUBLICERAD:
Författaren Håkan Nesser.
Foto: Jonas Ekströmer/TT
I drygt femton år har jag sagt till alla som behagat lyssna att "Skuggorna och regnet" (Bonniers 2004), är Håkan Nessers mest välskrivna och skickligast komponerade berättelse.

Det är visserligen fullt möjligt att utsagan vilar på lösan sand; jag har trots allt inte läst mer än ett tiotal av Nessers cirka trettio böcker och avsiktligt undvikit alla renodlade deckare med kommissarie Van Veeteren (Fan vet …) i rollen som nätspindel.

Hur som helst greps jag av en obetvinglig lust att ta mig an skugg- och regnvolymen ännu en gång och gjorde slag i saken det sista veckoslutet i juli. Det råkade bli mera än så: jag läste också om "Kim Novak badade aldrig i Genesarets sjö", (1998), men även, och nu för första gången, "De Vänsterhäntas förening" (2018), alltihop av samme författare. Också novellsamlingen "Från doktor Klimkes horisont" (2005), fann jag värd en mässa.

Det finns garanterat många poänger med att än en gång läsa ett skönlitterärt verk X år efter den allra första bekantskapen. Såväl man själv som boken ifråga har blivit X år äldre. Det positiva eller negativa förstahandsintrycket kan ju ha modifierats, och det gäller att klura ut i vilken omfattning detta i så fall beror på att man själv är en annan människa än för X år sedan. Ett både komplext och viktigt problem med åtskilliga bottnar törs jag bestämt hävda. ”Sanningar förändras över tid” som det så riktigt heter vid upprepade tillfällen i "De Vänsterhäntas förening".

Av den sinnrikt spunna intrigen i "Skuggorna och regnet" mindes jag nästan ingenting. Inte heller kunde jag erinra mig rollfigurernas namn eller, än mindre, alla deras egenheter och särdrag. Men dessbättre låg det brokiga persongalleriet bara i överlång vinterdvala och sov de rättfärdigas – eller orättfärdigas – sömn. Ja, efter femton långa år blev Viktor Vinblad, Bengt-Olle Farin, Sara Psalmodin, den alltid lika olycklige Persson och USA-ängeln Sarah (med h) individer, som än en gång engagerade mig på djupet. Dessutom kom jag ganska snart till insikt om att Viktor, Sara, Bengt-Olle och Persson, men inga andra än dessa fyra, ingick i det makabra Rossvagga-kollektivet i närmare ett halvt decennium – och att det djuriska Rossvagga-mordet onekligen var en dj-a historia. I sanning en dj-a historia! På karakteristiskt vis återkommer det ledmotivet gång efter annan.

Det var nämligen i just Rossvagga, som en kvartett sprängdes på grymmast tänkbara sätt.

Avsevärda kvantiteter av mörker och svärta återfinns i skugg- och regnopuset. Grundackordet är dovt och människor far illa, kanske i synnerhet de människor som förtjänar ett bättre öde. Den upptäckten gjorde jag inte 2004. Det ska sägas att också Kim Novak-storyn är allvarstyngd och dyster, åtminstone periodvis, och att livets strategiska hållplatser gör sig påminta även där – vilket framgår av det ideliga mantrat ”Cancer–Treblinka–Kärlek–Knulla–Döden” – men på sommarstället Genesaret är det (oftast) vackert väder. Solen strålar från en klarblå Närke-himmel, vindkasten är beskedliga, badvattnet minst 25-gradigt, alla biffar vegetariska och Nessers speciella humor ytterst påtaglig, ofta rent påträngande. En begåvad och roande uppväxtskildring men som sådan inte fullt i klass med Skuggorna och regnet.

En sak trodde jag mig i slutet av juli veta med hundraprocentig säkerhet: att Nesser, med avsikt, hade smusslat in ett antal fel i sin skugg- och regnparabel för att testa recensenternas uppmärksamhet och läsarnas skarpsinne – eller brist på skarpsinne. Det matematiska teorem som alltsedan senare hälften av 1600-talet kallas Fermats stora sats (alternativt Fermats sista sats) har en viktig biroll i handlingen, och redan på sidan 26 heter det, med hänvisning till Pierre de Fermat (1601–65), att serien 7, 19, 37, 61, 91, 127, 169 uteslutande består av primtal. Ett stycke längre fram, på sidan 288, får vi besked om att kvadratroten ur 36 ”en gång för alla” är lika med plus minus 6. Dessvärre stämmer varken det ena eller det andra. Kvadratroten ur 36 är lika med 6 – ingenting annat – och 91 (= 7 x 13) respektive 169 (= 13 x 13) är uppenbarligen inga primtal.

I dag inser jag att det knappast är författaren som leker med sin publik och sina kritiker. Det är istället den ovan nämnde Viktor Vinblad, som råkar trampa i det talteoretiska klaveret. Nesser vill helt enkelt understryka att dennes matematiska geni inte riktigt lever upp till Viktor V:s egna, och många andras, högt ställda förväntningar.

En tröst för tigerhjärtan är dock att jag upptäckt ett tvättäkta kardinalfel på sidan 196 i mitt exemplar av Kim Novak-boken. Precis där inhämtar man, smått bekymrad och med onda aningar, att ”min bror Henry häktades för mordet på Bertil ’Berra’ Albertsson torsdagen den 17 juli”. Men detta kan inte ha varit möjligt. Ty den badvänliga sommar under vilken HELA berättelsen utspelas var en av 1960-talets allra första somrar – det avslöjar Nesser redan i det första kapitlet – men faktum är att den 17 juli var en torsdag en och endast en gång under 1960-talet: år 1969. Sådant är rätt så enkelt att beräkna med hjälp av en specialkomponerad formel.

I och för sig spelar detta 17 juli-fel ingen som helst roll. Men ändå …

Det är nog så, tror jag, att nästan alla Håkan N:s böcker dels innehåller intrikata mordgåtor, dels även fängslande och fantasifulla livs- och levnadsöden. Ju mera vi erbjuds av de senare, desto angelägnare blir skildringen, samtidigt som det lätt igenkännbara löper risk att ta överhanden, då mordet/morden hamnar för långt fram i manegen. "De Vänsterhäntas förening" är ett pinnhål för mycket pusseldeckare för min smak. I viss mån kompenserar Nesser den bristen genom att anförtro mig sådant som jag inte tidigare kände till, exempelvis dessa sanningar: (1) När människan stänger en dörr, så öppnar Gud ett fönster; (2) Den blint verkande nåden väger ibland tyngre än dygdens lön.

Till saken hör att Nessers språk är på samma gång behärskat, effektivt, förtroendefullt, personligt och sällsynt vackert. Hans tilltal är genuint. Den som inte införlivat honom i sin litterära bekantskapskrets gör klokt i att börja med den cirka 90-sidiga novellen "Ormblomman från Samaria" i Doktor Klimke-boken.

Där får vi bevittna en häxmästare i full sving.

Mats Parner

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.