”Tut, tut i backen annars får ni en trebarnsmorsa i nacken”

Krönikor
UPPDATERAD:
PUBLICERAD:
Foto: ERIK ABEL / TT
Vi är på Liseberg och jag står och tittar på mina barn. Deras ögon glittrar av spänning. Jag ser hur dom växer för varje ny attraktion dom vågar utsätta sig för. Deras mod, deras nyfikenhet för det nya. Känslan av att våga utmana sig själv, bli starkare och bara se möjligheter.

Jag minns att jag själv var likadan, jag vågade åka allt på Liseberg. Om och om igen. Med åren byttes åkattraktioner ut mot vågade backpackerresor och heta kulturpolitiska debatter. Mitt brinnande intresse för barn- och ungdomskulturen drev mig framåt. Pjäserna vår frigrupp turnerade land och rike runt med handlade om mobbning, utanförskap och peppen på att tro på sig själv.

Och likt Valkyria gick trådarna på sociala medier som bergochdalbanor av åsikter och ställningstaganden.

”Vad menar du med det?"

"Hur tänker du nu?"

"Varför gör du så där?”

Jag kastade mig ut som om det vore Fritt fall och lät vinden föra mig framåt.

Jag var osårbar – i mitt livs centrum – med ett barns självförtroende.

Men i takt med att besöken på Liseberg blev glesare och de vågade backpackerresorna färre, tappade jag också mer och mer modet i de sociala nätverken. Jag slutade förmedla mina åsikter, slutade tycka saker. Paniken över att jag inte hade argument nog eller saknade belägg för vad jag skrev var lika stark som dödsångesten i attraktionerna. Nu gällde det att ha hängslen och livremmar.

Statusuppdatering: Känsla: ”känner mig glädjefylld.”

Inlägg: "Hurra! Idag är ingen vanlig dag, för idag är det Ottos födelsedag!"

Jag slutade att växa och utsätta mig för faror. Istället blev jag ett kontrollfreak. Jag började ställa höga krav på mig själv och blev som många andra; en högpresterande kvinna och trebarnsmamma och jag gömde mig på barnområdet bland gröna, tysta kaniner.

Tills i sommar. Vi är på Liseberg och jag står och tittar upp mot Valkyria. Paniken och dödsångesten rusar genom kroppen på mig men jag har bestämt mig, jag ska åka. Jag och min tioåriga dotter står i den timmeslånga kön, musiken ligger som en ångestfylld ljudmatta i bakgrunden. Min dotter tittar på mig:

"Är du rädd mamma?" frågar hon leende och kramar mig hårt.

"Äsch, jag är peppad, det här ska bli kul!" ljuger jag men hon ser igenom mig och säger tröstande:

"Jag kan hålla dig i handen" och stoppar sin tioåriga, mjuka lilla hand i min.

Sen skriker jag hela vägen upp till en höjd på 47 meter, samtidigt som jag rycker i mitt säkerhetsbälte frenetiskt. Jag kan inte släppa tanken på att just mitt bälte inte har klickat till ordentligt. ”Hängslen och livremmar, hängslen och livremmar”, paniken stiger i höjd med bergochdalbanan. Att min tioåriga dotter sitter bredvid och kanske är den jag främst bör kolla säkerheten på har jag släppt totalt. I fyra sekunder hänger jag sedan på kanten till stupet som står i nittio graders vinkel rakt ned. Jag blundar hårt och sen faller jag, jag släpper kontrollen och tillåter mig att bara åka med.

På skakande ben och en adrenalinkick jag inte känt sedan jag blev jagad på Andra Långgatan av två nazister, messar jag min äldsta dotter:

"JAG GJORDE DET!!! JAG ÅKTE VALKYRIA!!!"

Jo, jag gjorde det. Jag släppte hängslena på vägen upp och spände upp bältet när jag hängde över kanten. Jag vågade släppa kontrollen för första gången i mitt vuxna, högpresterande liv. Och nu samma höst tackar jag "ja" till den läskigaste av alla attraktioner på VF – att bli krönikör. Jag ska inte bara skriva mina åsikter i mina trådar till vänner utan till er alla som vill läsa. Så nu kastar jag mig ut i åsikter och ropar:

”Tut, tut i backen annars får ni en trebarnsmorsa i nacken!”

Fakta om

Sociala medier...

• Olika forum på nätet där människor kommunicerar. Här finns varken säkerhetsanordningar eller rosa sockervadd. Tänk om vi föräldrar kunde vara lika vakande över våra barn när de åker bergochdalbana på sociala medier som när vi går på Liseberg.

Bergochdalbanor...

• Fritt fall, finns både med och utan vatten på de flesta nöjesparker och sommarland. I Europas högsta (utan vatten), faller du i 110 km/h från en höjd på 146 meter. Vågar du? Jag har bara vågat åka den (med vatten) som finns på Sunne sommarland.

• The Tube, storebrorsan till Fritt fall i Sunne finns på Tropical Islands i Tyskland. Ett helt sjukt äventyrsbad, inrymt i en gigantisk hangar. The Tube är en 27 meter lång vattenrutschkanan med tak, alltså ett rör… där en under ett par sekunder har fullständig panik.

• Valkyria, en fruktansvärd men samtidigt helt fantastisk attraktion (när en kommit över alla hinder och väl sitter i den) och som rankas som Europas längsta berg- och dalbana av typen ”Dive Coaster”.

PS.

I sommar åkte jag Fritt fall, The Tube och Valkyria. Nästa sommar ska jag nog debattera i en kulturpolitisk debatt under Almedalsveckan.

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.