Lin de Mol flyttade från Amsterdam till Skofterud i Värmland 2014. Från en storstad till en by med bara åtta hus. Från centrum till utkanten. Syfte: Att leva och arbeta nära naturen och dess evigt föränderliga former och sinnesstämningar.
"Moss Table" var mitt första verk som var "made in Sweden". När jag skriver så, låter det som en Ikea-annons. Och vid närmare eftertanke, skulle verket göra sig ganska väl i ett av de små rummen i en Ikea-butik, hängande ovanför en smakfull ljusgrå eller beige soffa, omgivet av konstgjorda ampelväxter. Jag tänker att det skulle se såpass bra ut, att ingen skulle lägga märke till att bilden egentligen har en rakt motsatt avsikt. En avsikt att attackera en prydlig och kontrollerad miljö genom att dra in något vilt i den. Att göra naturen till en oinbjuden gäst som får oss att känna obehag.
När jag gjorde verket, bodde vi i en liten stuga i obygden i Småland. Som vanligt kände jag mig rastlös, den här gången på grund av min idé att transportera en sammanhängande bit mosse in i köket, som hade precis den rätta gröna nyansen. Det var bara vi två och vi hade inga redskap. Det var nämligen meningen att det här skulle vara en familjesemester, och jag hade lovat att inte jobba. Så vi gick ut med sax, brödkniv och underlaget till vårt tält, och släpade sedan mossbiten hela vägen till huset, täckta av svett och mygg. Med vad som lät som en grottmänniskas sista vrål, lyfte vi upp biten på köksbordet. Det hade regnat under natten och jorden var genomvåt, så den måste ha vägt kring 150 kilo.
Så fort mossan kommit upp på bordet förändrades atmosfären i rummet totalt. En tjock, dämpad tystnad hade kommit in. Det kändes som om ett stort djur hade smugit in i rummet, och nu låg och spelade död på köksbordet. Vi höll andan, vi också. Ljudet av vattendroppar, insekter som långsamt kröp ut i alla riktningar. Det är det här ögonblicket i processen som är det verkliga konstverket för mig. Resten: fotograferandet, trycket, utställningen, är sekundärt. Bara ett pris jag måste betala för ett Heligt Ögonblick.
Mina senaste fem år av arbete i Värmland har bjudit på många sådana här ögonblick. Periferin ger mig ett utrymme och en tystnad som jag aldrig kunnat finna i staden. Men samtidigt kommer jag alltid att vara lite som den där mossbiten på bordet: Ur sin plats, men ändå växande.
PS. Inga växter skadades för det här konstverket. Vi släpade jorden hela vägen tillbaka till skogen igen efter fotograferingen.