Lana Del Rey - Låtskrivandet har aldrig skimrat mer

Skivor
UPPDATERAD:
PUBLICERAD:
Lana Del Rey under sommarens Lollapalooza i Stockholm.
Foto: Stina Stjernkvist/TT
Sedan fullängdsdebuten 2010 har musikvärlden fyllts av Lana-kloner, allra senast tonårssensationen Billie Eilish, men ingen av dem har hittills kunnat ge originalet en rättvis match.

Pop

Lana Del Rey

Norman Fucking Rockwell
(Universal)

Detta beror främst på att efterföljarna fastnar i det som vi alla förknippar med Del Rey: dyster sadcore, mörk och vyssjande stämma, sexuellt laddade textrader.

Själv vägrar hon att stå still. Inte helt olikt en av sina hjältar David Bowie byter hon stil och tonspråk efter varje album. Det cinematiska och melodramatiska finns dock alltid kvar i grunden, till och med på förra plattan "Lust For Life" där Del Rey mer än någonsin inlemmade samtiden i sin musik och samarbetade med artister som The Weeknd och Asap Rocky.

Denna lilla utflykt in i kreddriket verkar ha fått räcka. På "Norman Fucking Rockwell", hennes sjätte studioalbum, gör Lana Del Rey en tvärgir och låter återigen som om hon nyligen vaknat upp efter att ha legat i koma sedan 1960/70-talet. I mångt och mycket minner det om 2014 års "Ultraviolence" – men "NFR" är om möjligt ännu mer nostalgisk, samtidigt som melodierna och låtskrivandet aldrig har skimrat mer.

En del i det är att sångrösten inte längre maler som en nedsaktad videouppspelning av Nancy Sinatra under vatten. 2019 sjunger hon obesvärat och porlande på ett sätt som inte sällan minner om Joni Mitchell. På "The Greatest", en perfekt symbios mellan "A Whiter Shade of Pale" och John Lennons "Jealous Guy", wejlar hon i stället på som en manlig soulsångare från Motowns storhetstid. Jo tack – att hon har en mäktig pipa vet vi sedan gammalt.

Även om "NFR" i all sin spretighet och med sina 68 minuter kanske mer är att betrakta som en spellista än ett fulländat album, finns det så pass många godbitar här att skivan förmodligen är hennes bästa release hittills. I synnerhet gäller det överraskande Sublime-covern "Doin’ Time", den nio minuter långa psychrockballaden "Venice Bitch", samt avskalade tiopoängaren "Fuck it I Love You", antagligen den enda singel som får chansen att klättra på några listor.

Som om hon skulle bekymra sig om sådant.

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.