Barbapapa-syndromet

Krönikor
PUBLICERAD:

För ett par år sedan när jag låg över på ett hotell i samband med en föreläsning valde några gäster i ett rum bredvid mig att festa till det rejält. Det blev en hel del skrik, skratt och hög musik. Vad tror ni att jag gjorde? Ringde receptionen? Nej. Knackade på och överöste med klagomål? Nej. Knackade på och frågade om jag fick vara med? Absolut inte. Istället gjorde jag som jag brukar göra i dessa lägen. Jag knöt handen hårt i vredesmod, höll tyst och led. Sällskapet gav upp sitt frenetiska festande någonstans vid femtiden och jag lyckades få två timmars flyktig sömn innan jag var tvungen att gå upp för att hinna till dagens föreläsning. Ner till hotellfrukosten passerade jag det rum där nattens festande ägt rum. En sömndrucken och kanske fortfarande berusad man stack ut sitt huvud genom dörren, han log nästan hånfullt nöjd mot mig. Alla porer i min kropp fullkomligt skrek att jag borde skälla ut honom men allt jag gjorde var att le tillbaks och sa God morgon innan jag fortsatte ner mot hotellobbyn.

Det här är tyvärr ingen isolerad händelse i mitt liv. Jag brukar överanpassa mig för att saker inte ska bli obekväma. Min konflikträdsla gör så att jag formar om mig till något jag egentligen inte vill bli, men förvandlas till för att vara till lags. Jag kallar denna förmåga; Barbapapa-syndromet. För er som inte är bekant med den tecknade franska figuren så är Barbapapa en rosa päronformad varelse som kan ändra sin form efter rådande behov. Regnar det så förvandlar han sig till ett tält. Är någon trött kan Barbapapa förvandlas till en säng att vila i. Barbapapa gör allt för att passa in i situationen och underlätta för andra, precis som jag också gör. När jag i en soffa kanske sitter en aning obekvämt och någon frågar Sitter du verkligen bra där, så säger jag inte sanningen utan låter min geléaktiga kropp forma om sig för att passa in och så hör jag mig själv lite dumsnällt säga Ja, ja, ingen fara, det går så bra! Så gör jag tummen upp och fortsätter sitta obekvämt istället för att säga hur jag känner. Människor skulle i det läget lika gärna kunna säga Går det också bra att jag ställer den här byrån i ditt knä? Så skulle jag deklamera Ja, ja, ingen fara, det går så bra! Det handlar helt enkelt om att kränka sin integritet för att passa in i situationen. Att gömma undan sin egen vilja, svara Ja, det går bra där en egentligen borde säga Nej, det går inte.

Jag tror att världen är fullt av Barbapapor. Människor som inte vill skapa dålig stämning att de döljer både sig själv och sina åsikter för att inte stöta sig med andra. Människors som så till den milda grad vill ligga till lags att de kränker sin integritet och inre vilja. Vi Barbapapor vill absolut inte vara lögnaktiga och oärliga mot våra medmänniskor, snarare tvärtom. Problemet är att vi så gärna vill skapa god stämning att vi i slutänden faktiskt blåljuger våra medmänniskor rätt i ansiktena. Frisörer vars jobb vi erkänner med att säga Jag har aldrig varit så nöjd! när vi i själva verket tycker att vi ser ut som skit. När vi redan stressade och tidspressade säger att vi visst har tid att hjälpa en vän men i själva verket får ställa in något annat viktigt, bara för att vi inte vågar säga nej. Är det något som verkligen kan skada oss själva och andra människor så är det dålig kommunikation och konflikträdsla. Kanske vi en gång för alla ska hamra ner en ryggrad i vår rosadallriga kropp? Våga stå kvar när orons vind tjuter runt öronen, inte forma om oss utan stolt stå där i vår ursprungliga form och visa världen vem vi verkligen är. Vad är det värsta som kan hända?

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.