Hammerfall - Räddas återigen av Cans sånginsatser

Skivor
PUBLICERAD:
Joacim Cans i Hammerfall.
Foto: Hanna Franzén/TT
"Joacim Cans kan med sin gåshudsframkallande pipa putsa den mest intetsägande metalkompositionen till en guldklimp."

Metal

Hammerfall

Dominion
(Napalm Records)

För två år sedan, i samband med släppet av "Built to Last", uttryckte jag mitt sedvanliga missnöje över att Hammerfall allt för ofta positionerar sig bekvämt i heavy metals mittfålla. Men samtidigt anser jag, än i dag, att gruppen är långt ifrån skyldiga för att dra genren i smutsen. För även om den nu för tiden sällan intar särskilt överraskande skepnader, strömmar det åtminstone vid ett par tillfällen en kännbar puls genom samtliga senare releaser som minner om åren 1997 till 2002. Epoken då man gav den stuprörsraka, riffbaserade musikformen en form av chockstart. Och nog hör man ett liknande mönster på "Dominion".

Stunderna då västkustborna skiner som allra starkast och känns enade är som du säkert redan anat få. Men dra mig baklänges vilken klass man då demonstrerar. "Scars of a Generation", till att börja med. De skuttande gitarriffen gifter sig här riktigt bra med det episka, trollbindande budskapet. Likaså är fallet med den tungt pulserande "Chain of Command". Fast ska bragdnumret utses är det den grandiosa finalen "And Yet I Smile". Här snackar vi allsångsklass som kan få igång den mest svårflörtade nitbäraren. Och den som drar det tyngsta lasset den här gången – och återigen räddar kvintetten från en potentiell fadäs – är i vanlig ordning Joacim Cans.

När ska jag sluta hänföras av denna härförare till frontfigur? Det är helt vansinnigt hur den snart 50-årige sångaren gång på gång, år efter år levererar ett stämbandsjobb av högsta möjliga rockkaliber. (Jag är nog inte ensam om att se vokalisten som en ren och skär rockinstitution som borde avgjutas till en staty och placeras på torget i hemorten.)

Det kvittar nämligen hur urvattnade riffen man har mejslat fram är ("Dominion", "Testify", "One Against the World" och "Dead by Dawn"), eller hur ostdrypande textraderna är ("We Make Sweden Rock" och "Bloodline") – Cans kan med sin gåshudsframkallande pipa putsa den mest intetsägande metalkompositionen till en guldklimp.

Vad vore landets hårdrocksexport utan denna Morason?

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.