Likheterna mellan Platon, Einstein och Fröding

Debatt
PUBLICERAD:
Gustaf Fröding.
Foto: Pressens Bild
Platon, Einstein och Gustaf Fröding. Vad i all världen kan det finnas för samband mellan dessa tre olika individer?

Jo, den gemensamma nämnaren är metafysik som handlar om sådant som inte kan uppfattas med fysiska sinnen eller mätas med fysiska instrument. De flesta vet inte att empirisk vetenskap inte kan registrera det mesta som är viktigt för oss i livet. Det gäller allt från medvetandets gåta till fria viljan, glädje och sorg, såväl som kärlekens mysterium. I själva verket är inte bara Frödings poesi metafysisk, utan också all diktkonst som går bortom tingens och materiens beskaffenhet.

I 2400 år har tvisten mellan Platon och Aristoteles förblivit olöst. Vad som nuförtiden sätter denna paradox i fokus är att mänskligheten genom aristoteliskt feltänkande tycks stå inför utplånande av sig själv tillsammans med en million andra arter. Hur kunde det rationella tänkandet, hans logik och empiriska vetenskap leda mänskligheten BÅDE till gigantisk teknologisk och ekonomisk succé OCH till nära förestående undergång? Vad gick fel?

Kanske var det hemma hos Albert Einstein i Princeton i USA att århundradets viktigaste samtal ägde rum. Vintern 1943-44 hade Einstein bjudit några vänner till samspråk om verklighetens grund. Samtidens främste filosof Bertrand Russell fick möta samtidens störste vetenskapsman och begrunda om Aristoteles eller Platon hade lagt grundvalen för att förstå vad existensen egentligen handlar om. Var aristotelisk empiri tillräcklig, så som Russell menade, eller måste den kombineras med Platons metafysik för att fånga sanningen om Världsalltet? Fanns det en gräns för den rationella tanken?

Einstein hävdade:

”Den vetenskapliga empiriska metoden kan bara lära oss något om hur fakta är hopknutna och beroende av varandra. . . . Likväl er det klart at objektiv kunskap om det som är inte kan öppna dörren till det som borde vara. Man kan ha den klaraste och mest kompletta kunskap om vad som är, och ändå inte från denna kunna utreda vad som borde vara målet med mänsklig strävan. Objektiv kunskap erbjuder kraftiga verktyg för att nå vissa syften, men slutmålet i sig självt och vår längtan efter detta mål måste komma från en annan källa.

Det är knappast nödvändigt att påpeka att vår existens och våra handlingar kräver att det finns en mening med ett sådant mål och de värderingar som hör till. Kunskap om sanning är i sig själv fantastisk, men samtidig er den oduglig till att vägleda oss då den inte förmår påpeka varför vi söker denna kunskap om sanningen. Här står vi vid gränsen för en rent rationell uppfattning av vår existens.”

Medan Einstein höll med om den rationella tankens praktiska nytta, hävdade han att Russell hade fel: Grundläggande naturlagar kan inte upptäckas med empiri. De måste först intuitivt hämtas ”hem”. Han sa: ”Inte en enda av mina upptäckter baserar sig på rationellt tänkande.”

Liksom sin mentor Sokrates, menade Platon att fysisk verklighet bara kan greppas som en spegelbild av en överfysisk existens. Dessutom är människosjälen kopplad till den överfysiska världssjälen, den som Gustaf Fröding i sin monadteori kallar ”Alljaget”. Han ansåg som Platon att en del av själen är odödlig: ”Meningen med hvar särskild människas lif är att hon skall utveckla sig till högsta möjliga fullkomlighet i detta lifvet och det som följer efter den kroppsliga döden.”

Aristoteles var oense med sin läromästare Platon. Det empiriska tänkandet hos Aristoteles baseras på att enbart fysisk verklighet finns, och den kan kartläggas genom att observera och mäta naturens olika fenomen. Genom att analysera mätdata kan man göra hypoteser om hur fenomenen fungerar, och därefter försöka visa vilken hypotes som är mest sannolik. Eftersom empiri anammades av modern naturvetenskap, kunde en överfysisk själ inte påvisas empiriskt (mätas), och därför avskaffades den i vår tid som övertro och vidskepelse. Medvetandet räknades således enbart som en fysisk egenskap i hjärnan.

I dialogen Faidon berättar Sokrates för sina vänner dagen innan dödsdomen skall verkställas, att döden inte är något att vara ängslig för eftersom människosjälen är oförstörbar och återkommer genom ”metempsychosis” till livet. Det kallas inom Buddhismen för reinkarnation. Att medvetandet, psyché, dessutom är ett universalfenomen har på senare tid fått ny aktualitet, bland annat i vetenskapsjournalist Per Snapruds bok ”Medvetandets återkomst”. Där går det under namnet panpsykism.

Hos Gustaf Fröding är panpsykismen i hans Gralpoesi vad han betecknar som ”själva den ljus- och livingjutande urkälla vars minsta utstrålande gnista anträffas mer eller mindre försvagad hos alla ting och väsen”. Hos honom existerar alltså medvetenhet i allt, från atomer till människor till solsystem, ett metafysiskt synsätt som även kan kallas mystiskt.

Om Sokrates, Platon och Fröding skulle ha rätt, kan människor sannolikt inte undfly sitt gigantiska ansvar när de nu för tiden håller på att förgifta den ekologiska grundvalen på den här planeten. Om själar inte kan dö och återkommer i metempsychosis, tycks det som att orsak och verkan inte upphör med döden, men att människor i nya liv kommer att möta konsekvenserna av sina tidigare handlingar.

Vi lever i en kultur byggd på två principer eller pelare: religion och vetenskap. Metafysiken har sedan Pythagoras funnits som en tredje väg till att förstå verkligheten. Medan kyrkofäderna plockade från Platons metafysik vad de behövde för att konstruera kristendomen, har vetenskapen avvisat den, i vår tid med Bertrand Russells analytiska filosofi. Den grundlade han under första delen av nittonhundratalet och avvisade att det skulle finnas något annat än vad fysiska sinnen och fysiska mätinstrument kan registrera. Alltså: Metafysik var för honom rent strunt, vilket han poängterade i sina samtal med Einstein.

Einstein hävdade däremot att det finns en annan metod än empiri för att fånga den fysiska verkligheten som en spegling av den bakomliggande idévärlden: Intuitionen. Han ansåg som Sokrates att genier i ”snilleblixtar” kunde koppla in sig på den transcendenta, överfysiska världen, den som platoniker i alla tider har hävdat finns. Och som Fröding ”förnimmer” i sina visioner och drömmar.

Är metafysik och esoterik samma sak?

När Leibniz och Goethe, Pusjkin och Nietzsche, Beethoven och Gauss, Poincaré och Schrödinger känner något inom sig som pockar på och vill fram, kan de ”förnimma” vad de sedan mödosamt arbetar fram och kan skildra i konst, matematik, musik och poesi. Så som Hilma af Klint kunde säga om sitt måleri: ”Jag är så liten, så obetydlig, men inom mig väller en sådan kraft att jag måste framåt”. Och Niels Bohr om kvantfysiken: ”Ordet mystiker kan betyda en som utan att ge en konkret lösning likväl har på känn en sorts enhet bakom tillsynes motstridande förhållanden och begrepp. I den meningen kan jag mycket väl anse mig som mystiker”.

Swedenborg och otaliga esoteriker med honom har insett ”något högre”, ofta i upplevelser som betecknats som dröm eller vision, men även i schizofreni. I Platons dialog Faidros hittade Fröding tokerier han kunde känna igen sig i: ”gudomlig galenskap”, ”mystisk galenskap”, ”poetisk galenskap” och ”kärlekens galenskap”. Speciellt blev för honom ”kärlekens galenskap” något ofantligt mycket större och underbarare än förälskelsens flyktiga rus.

I universitetskretsar finns det föga respekt för att Platons metafysik skulle ha något med verkligheten att göra. I Sverige finns i dag ingen empirisk evidens eller vetenskaplig acceptans för någon transcendent verklighet, och gud och himmel hänvisas till fantasins, vidskepelsens och teologins domäner. Bland de som står på den empiriska vetenskapens barrikader och kritiserar metafysiken för att den inte kan presentera bevis för sina antaganden, är det få som inser att detta är ren motsägelse. Empiri kan nämligen bara påvisa vad fysiska sinnen och instrument kan registrera och mäta, och därför måste människors otaliga nära-döden-upplevelser hänvisas till struntets domäner.

Fröding tampades våldsamt med sitt rationella tänkande för att det skulle gripa den överfysiska realitet han tydligt kunde förnimma. Baserad på Platon och Leibniz utformade han därför en egen kosmologi, en metafysik som flera litteraturgranskare sedan har ignorerat eller löjliggjort.

Nuförtiden styrs människor av sina smarta mobiler medan evolutionen på planeten jorden har överlämnats till marknadsekonomins algoritmer. Medan vi väntar på mer extremväder, knapphet på mat och färskvatten, på plastkaos och börskaos, kan ett citat av Einstein sammanfatta vad det gäller:

”En människa är en del av en helhet vi kallar Universum, en del begränsad i tid och rum. Den upplever sig själv, tankar och känslor, som något åtskilt från resten ... en sorts optisk illusion. Denna vanföreställning är ett sorts fängelse som begränsar oss till personliga önskningar och affektion till några personer nära oss. Vår uppgift måste vara att frigöra oss från detta fängelse genom att utvidga vår cirkel av medkänsla till att omfatta alla levande varelser och till hela naturens skönhet.”

I detta citat avspeglas såväl Platon som Greta Thunberg. I en framtida kultur baserad på Platons metafysik och empati kan jämvikten återställas mot det ensidigt materialistiska och rationella tänket som startade med Aristoteles. I en sådan kultur är verklighet något ofantligt mycket större och märkligare än science fiction, Artificiell Intelligens och Virtual Reality. Då skulle sannolikt Gustaf Fröding dansa i sin himmel.

Rolf Erik Solheim

Norsk civilingenjör, kulturskribent och författare till boken ”Gustaf Fröding – och jag” (2018)

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.