30 år senare är Tallmovallen sig lik

Krönikor
PUBLICERAD:
Erik Segerpalm krönika
Åren har gått och jag trodde inte det skulle bli av, men nu har jag gjort comeback i Östra Deje IK. Eller comeback och comeback, jag har släpat mig iväg till tre träningar hittills.

Det sägs ibland att det absolut mest irriterande att tvingas lyssna till är en bedagad fotbollsman som skyller sin uteblivna proffskarriär på en knä-, alternativt fotledsskada. "Jag ansågs lovande, tills ett yttre ledband small i inomhushallen på Örsholmen", och så vidare. Så jag besparar er den visan.

Istället vill jag liksom Stefan Holm slå ett slag för Östra Dejes idrottsanläggning Tallmovallen där jag började sparka boll som sexåring. Det känns vackert att 30 år senare passera enfilsbron över Klarälven där jag aldrig lärt mig vem som har företräde, svänga höger och kasta ett öga över sjön Bergstjärn och kohagarna, för att sedan parkera bilen bredvid klubbhuset. Pirret jag kunde känna inför en hemmamatch gör sig påmint.

Och att träffa några av mina gamla lagkamrater, överraskande många har hängt i och allting är sig likt. Det är "Rassan" och "Adams" (som fått sitt smeknamn efter Arsenals gamla backjätte Tony Adams), "Gynt" och "Mike" som jag några år in på 2000-talet bildade anfallskedja med i division 5.

Innan säsongen är slut hoppas jag kunna sätta dit åtminstone en balja. Hoppas bara ledbanden håller.

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.