Var äldreomsorgen bättre förr?

Insändare
PUBLICERAD:
Foto: Pontus Lundahl/TT
Ja, det kanske beror på vad man menar med förr!

På fattigstugornas tid var det nog allt annat än bra, det var fattigt, lortigt och förnedrande på många sätt, kanske fanns det en barsk kommandora som härskade över de så kallade fattighjonen. Säkert var många sjuka genom virus och bakterier som det inte fanns medicin för, man fick lita på sin egen motståndskraft.

Det fanns även backstugor där de äldre kunde placeras, där fick de ta hand om sin egen försörjning, de kunde även placeras i en familj som inhyseshjon, familjen fick då en liten ersättning.

Idag finns varken inhyseshjon, back- eller fattigstugor, men har de äldre fått det bättre?

På många sätt är det idag 2019, drygt 100 år sen ”Fattigvårdslagen” infördes (1918), självklart mycket, mycket bättre.

Jag minns mina första år inom långvården, många tyckte att långvården var hemsk och flera vittnade om ruskiga upplevelser. Jag kommer ihåg när jag läste ”Öppet brev om långvården” på pocketbokens framsida skrev författaren och journalisten Birgitta Mandorf-G följande: ”Vårt möte med långvården var en skrämmande upplevelse, så jobbig att vi fick samla in vårt material i etapper”.

Jag minns när man ensam fick gå in på en fyrasal, vilket var rena ”lyxen”, när jag arbetade på medicinavdelning, hade vi tolvsalar, ofta med två extra sängar.

Det som inte var lika ”lyxigt” var att man ensam och samtidigt, matade fyra vårdtagare, två sondmatades och två matades med passerad kost, en brun, en orange och en gul/vit klick. Man skulle inte mata en i taget utan rotera, sond, sond, sked, sked…

Inte kändes det värdigt, men så var det och mat i magen blev det och för mig ett ruskigt minne.

Det var nog inte heller värdigt att på sjukhusets medicinavdelning ligga 12 till 14 patienter på samma sal eller att få sin säng i korridorer, behandlingsrum etcetera.

Men så var det, hjälp fick man, aldrig var man ensam, men man fick heller inte lugn och ro.

Jag har även bra minnen långvården; när nattpersonalen alltid såg till att vårdtagarna satt upp, med haklappen på, munnen nyss sköljd med munvatten, proteserna på plats och händerna tvättade med våtservetter, färdiga för frukost.

När frukost serverades med kokt ägg, omelett, sill, gröt med mjölk och lingonsylt, välling, kaffe och smörgås, nästan hotellfrukost.

När lunchen avslutades med kräm och gräddmjölk och det serverades mjölk, lättöl eller svagdricka till maten.

När eftermiddagsfika alltid hade en färsk veteskiva och kex.

När det kom kvällsmat från köket och när är det serverades kvällsfika, kaffe, smörgås, saftsoppa, fil eller det som önskades, så att man inför natten var lagom mätt och belåten.

När man sommartid gick med dryckesvagn.

När magarna sköttes perfekt, toabesök både morgon, middag och kväll och alltid efter behov, laxeringsdagar för den som inte klarade det naturligt.

När det fanns speciell personal i badet, alla var rena, hade välklippta naglar, hudkostymen sköttes perfekt, damerna fick håret rullat, flätat och kanske uppsatt i Margaretaflätor.

När någon var i ett sent palliativt skede gjordes det allra bästa för vårdtagare och närstående, personalen fick vb-stöttning inför sin uppgift.

När vi efter ÄDEL-reformen startade upp ett palliativt omvårdnadsteam, som anlitades när sjuksköterskan ansåg att det behövdes, även befintlig personal stöttades vid behov.

När omvårdnadspersonal och sjuksköterskor stod sida vid sida i vården och när vi visste att det allra bästa är att jobba som team.

Då var det sällan någon som tackade nej till mat, dusch eller annan personlig omvårdnad.

Man hade sällskap av medboende och deras besök, någon gav en blick, en klapp på axeln, man hörde alltid någon prata, man var aldrig ensam.

Den här tiden var självklart bättre än på fattigstugornas tid, mycket minns jag med glädje och det var ständiga förbättringar.

Men är den äldreomsorg vi idag erbjuder, den allra bästa utifrån dagens förutsättningar?

Jag vill påstå att det inte är riktigt så bra som det borde vara, det är ständigt brist på personal, tid, kompetens och kanske ibland även brist på vårdtagarens bästa.

Nog borde man ha hunnit utveckla äldreomsorgen till ”top notch” på hundra år.

Nog borde vi ha tid för att vårda med ett rehabiliterade förhållningssätt, i syfte att bevara och kanske förbättra vårdtagarens funktioner, se helheten.

Nog borde vi ha tid att sitta ner, lyssna, försöka förstå och på så sätt kanske förebygga oro, rädsla, ängslan och kanske även fånga upp psykisk ohälsa hos vårdtagaren.

Jag anser att äldres psykiska ohälsa har ett stort mörkertal, för vem hinner på extremt kort tid, ofta utan både erfarenhet och utbildning, upptäcka och förstå vårdtagares psykiska mående.

Vem förstår att de många larmen från Gustav 98 år kan vara en signal för hans psykiska ohälsa?

Vem förstår att den ilska som Olga 89 år visar mot personalen kan vara ett tecken på psykisk ohälsa?

Vem förstår att både Gustav och Olga kanske haft psykisk ohälsa i hela sitt liv om ingen har rapporterat eller dokumenterat detta.

Ibland glömmer vi ”livshistorien” ofta hinner vi inte ta oss tid för den, ibland hinner vi knappt med sjukdomshistorien.

Var det bättre förr, ja inte för 100 år sen, men kanske var det vissa saker som var bättre för 25-30 år sen. När hudkostymen var hel och ren, när magen var mätt och belåten, när tarm och blåsa sköttes perfekt, när vi hade tid att befinna oss i nuet, nära vårdtagaren, när vi rakade, kammade och använde både 4711 och Aqua Vera.

När vårdtagaren kände sig sedd, hörd och bekräftat.

När vi alltid hade full bemanning, som var både erfaren och utbildad.

När den oerfarne fick gå bredvid den erfarne tills man kände sig trygg inför uppgiften.

Man ska inte vara bakåtsträvare och säga att allt var bättre förr, för nog fanns det saker man aldrig mer vill uppleva ”rotera, sond, sond, sked, sked”, sitter som en tagg i hjärtat. Men vi ska lära av erfarenhet och plocka till oss russinen i kakan, vi ska ödmjukt se, höra och bekräfta vårdtagare och göra vårt bästa för att uppnå ”top notch”.

Fru B

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.