• idag
    10 apr
    • Vind
      1 m/s
    • Vindriktning
      S
    • Nederbörd
      0.0 mm
  • lördag
    11 apr
    • Vind
      2 m/s
    • Vindriktning
      V
    • Nederbörd
      0.0 mm
  • söndag
    12 apr
    • Vind
      2 m/s
    • Vindriktning
      N
    • Nederbörd
      0.0 mm
  • måndag
    13 apr
    • Vind
      2 m/s
    • Vindriktning
      S
    • Nederbörd
      0.0 mm
  • tisdag
    14 apr
    • Vind
      2 m/s
    • Vindriktning
      SO
    • Nederbörd
      0.0 mm

När kultur och politik förenas

Debatt
PUBLICERAD:
Åsa Linderborg.
Foto: Pontus Lundahl/TT
Aftonbladets Åsa Linderborg tackar för sig efter tio år i chefsstolen.

”Jag har förvaltat arvet från mina företrädare genom att ansvara för en kultursida som har utgjort de borgerliga drakarnas antites. Maximen har varit att skapa något som Timbro tvingas förhålla sig till – ideologiskt principiellt men samtidigt oförutsägbart och med högt i tak.”

Så formulerade sig Åsa Linderborg i en mycket personligt skriven avskeds- och ”tack för kaffet”-inlaga på sid. 4–5 i Aftonbladet torsdagen den 11 juli. Efter sexton år som AB-skribent, varav de sista tio som hårt arbetande kulturredaktör, går hon nu vidare i livet. Eller rättare sagt – upphör att medarbeta gör hon självfallet inte, men hon överger chefsstolen.

Mycket i Linderborgs 11 juli-artikel är värt att begrunda och att diskutera:

Inom de politiskt-ideologiska sfärerna har, betonar hon, ”ett konservativt block formerat sig mot den liberala hegemonin” både i Sverige och på flera andra ställen under hennes sexton år på Aftonbladet, kanske i främst under dessa yttersta av dagar. Mycket ligger det säkert i detta, och jag är benägen att instämma. Översatt till blågul partipolitik innebär Linderborgs uppfattning att högern i form av M, KD och SD håller på att avgränsa sig mot den politiska mitten – S, MP, L och C. Men vänsterpartiet då? Är också V ett mittenparti?

Åsa L verkar luta åt den inställningen. ”Den vänster som vilar på marxistisk och socialistisk grund har i dag nästan helt utraderats eller gett upp”, skriver hon. ”Hur allt ska sluta vågar jag inte ens tänka på.”

Det synsättet kan tyckas pessimistiskt i överkant. Men jag undrar allt i mitt stilla sinne: för drygt 30 år sedan gav sociologiprofessorn Göran Therborn och den nyligen avlidne Anders Ehnmark (1931–2019) ut en vänskaplig brevväxling med titeln Samtal om socialismen (Arbetarkultur 1988), och jag betvivlar starkt att en bok med det namnet skulle kunna ges ut numera – eller att den, om så vore, skulle locka några egentliga läsarskaror. Både Ehnmark och Therborn var och är övertygade socialister, inte minst som de hade och har ett kritiskt förhållningssätt till världen.

De trodde och tror på socialismens emancipatoriska idé om mänsklig frigörelse och att alla individers grundläggande behov kan tillfredsställas i och bara i ett rättvist och jämlikt samhälle med gemensamt ägande. I dagens Sverige är den sortens ideal på avskrivning och har länge så varit.

Det är inte den egendomliga hybriden ”kultur & nöje”, som kännetecknat AB:s fjärde- och femtesidor under Linderborgs många år i chefsrollen; snarare har det rört sig om kultur, politik och idédebatt på ett ofta begåvat och utmanande sätt utan verklig motsvarighet i den borgerliga pressen. Aftonbladet har på just det frontavsnittet varit ett ljus i en annars mörknande svensk medievärld.

Svårt har det tyckts mig, fortsätter Linderborg, ”att problematisera Israel-frågan och allt som har med Ryssland att göra, från 1917 års Oktoberrevolution och andra världskriget till högermannen Putin och de nyfascistiska krafterna i Ukraina”. Men precis lika svårt har det varit, menar hon, att göra den rena recensionsverksamheten full rättvisa i vår förytligade tid. I dag får de spontana och tillfälliga utspelen på Twitter vida större uppmärksamhet än vad de komplexa tankevävarna får. Klickjakternas sug efter dramatik har blivit ett ständigt hot mot intellektuell redlighet och specialiserat vetande. Förflackning, fördumning och ”Sverigevännernas” verbala terror har blivit nutidens ledmotiv.

Att anmäla en nyutkommen bok är oftast krävande och ibland ganska otacksamt. Först ska man ta sig igenom ”x antal sidor”, kanske 400–500, därefter analysera innehållet, väga för och emot, om möjligt konsultera annat material och slutligen printa ner ett välavvägt omdöme i enlighet med vad samvetet bjuder. Allt detta gör man trots vetskapen om – eller antagandet att – ens text kommer att läsas bara av ett försvinnande fåtal.

Enligt Linderborg var det bättre förr:

”… På 1960-talet kunde en litteraturkritiker skriva en essä och ett par recensioner och för det erhållna arvodet både köpa sig en kostym eller kappa, betala hyran och äta en bättre middag på krogen. I dag måste man skriva tjugo texter för att komma upp i samma köpkraft.”

Faktum är att honoraren är ännu blygsammare på sina håll. Tidskriften Wermlandiana, organ för den livaktiga Föreningen Värmlandslitteratur, är ett exempel. Wermlandiana har i många år givits ut fyra gånger årligen – fortsättningsvis blir det tre – länge och väl med förre bibliotekarien Bengt Åkerblom i rollen som huvudredaktör, numera med den lika outtröttliga Lena Sewall som den närmast ansvariga. Wermlandiana är, mätt med rimliga mått, en unik företeelse. I årets bägge första nummer recenseras cirka 50 verk, samtliga med direkt eller indirekt Värmlandsanknytning, av ett 20-tal olika skribenter som alla erhåller det furstliga arvodet 0 sek per levererat bidrag. Det finner jag personligen hoppingivande och mer än tillräckligt. Ty avancerat gratisarbete på kulturella frontavsnitt är något att glädjas åt i vår tids kommersialiserade tillvaro. Till saken hör att de publicerade texterna i regel är av hög kvalitet.

Men allt är inte bokanmälningar. På sina 50 sidor har Wermlandiana långt fler nischer än en enda. Till exempel är debattinlägg, evenemangsreferat och författarporträtt vanligt förekommande.

Jag är för min del övertygad om att kulturell analfabetism är oförenlig med politisk klarsyn. För något år sedan visade det sig att den unga ordföranden i ett av riksdagspartierna i direktsänd TV inte kunde ange författarna till något av de tre verken Giftas, Gösta Berlings saga och Gentlemen. Varken August Strindberg, Selma Lagerlöf eller Klas Östergren rymdes i hennes litterära handbagage, vilket i sanning var rätt uppseendeväckande. Det parti hon företräder bekämpar i dag, helt följdriktigt, precis allt vad mångkultur heter men slåss i gengäld för det som kallas svenska värderingar och för upprättandet av en nationell ”måste läsa”-förteckning (kemiskt befriad från Strindberg, Lagerlöf och Östergren, vågar man anta). Så illa kan det gå.

På Aftonbladet har Åsa Linderborg i stället varit en garant för att kultur och politik är sfärer, som mår bäst av att förenas. ”Jag blev fast anställd AB-medarbetare i samband med Irakkriget 2003, och sedan dess har jag”, avslöjar hon, ”skrivit mer än ettusen texter – och har lika många framför mig”.

Det bör uppfattas som ett löfte snarare än som ett hot…

Mats Parner

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.