"Skriv aldrig om vargar och Mumintroll!"

Krönikor
PUBLICERAD:
Sofia Wretling gör krönikedebut.
Foto: HP Skoglund
Det var ett av de råd jag fick från en gammal ärrad krönikör och vän på frågan om vad som skulle vara roligt att läsa av mig under hösten.
"Men skoja däremot om dina barn och vardag, absolut. Det är det enda som funkar – din vardag!"

Och precis som för honom, skriver sig även min krönika av sig själv.

Grejen är den att det är ju nästa omöjligt att INTE skriva om just vargar och Mumintroll när jag får en sådan passning. Två heta – men ack så mänskliga – ämnen som berör och triggar vår ängslan och vårt behov av trygghet. Men enligt min erfarne krönikör rätt humorlösa och lite kinkiga...

Jag ser en massa likheter mellan vargar och Mumintroll; farliga, bör hållas på avstånd, kanske passar bäst som gosedjur eller som maskot, beroende på var en står.

Och samtidigt, varför ge sig in i debatten? Det finns lika många åsikter som människor. Och just därför, here we go!

Jag älskar Mumintrollen. Där finns den nyfikne Mumin, hans lugna och förstående mamma och hans självupptagne pappa. Den aggressiva Lilla My, materialistiske och fege Sniff och vagabonden Snusmumriken. Mumintrollen står för rättvisa, vänskap och allas rätt att finnas för den de är. I like. Och så sent som i förra veckan kom familjens favoritfilm "Det osynliga barnet" upp i en diskussion vid köksbordet om vad ironi är och vad det kan göra, framför allt mot barn. Känslan att höra sina barn prata om vikten av att behandla varandra med kärlek och respekt, värmer djupt i själen. Det är en ideologi jag själv tror på och vill att mina barn skall få möjlighet att växa upp med. Starka ledord för en bättre värld.

Och jag har inga som helst problem med att se Muminmamman vanka omkring på Skutberget i sitt randiga förkläde och svarta handväska. Hon kan säkert odla en vacker rosenhäck längs med Vänern. Och Muminpappans hatt kanske till och med kan skymma skorstenarna från fabriken.

Ja, jag axlade rollen som lokalreporter på P4 Värmland under en vecka för många år sedan och fick i uppdrag att intervjua folk på stan angående vargfrågan. Med inspelningsutrustningen på ryggen trampade jag ner till biblioteket, tog fram mitt block med mina frågor och tryckte på play. Jag tog ett djupt andetag klev fram till en stressad man på väg ut ur dörrarna, tryckte upp mikrofonen under hakan och sa:

"Vargjakten börjar till veckan, vad tycker du om det?"

"Ja, det tycker jag är bra!" svarade mannen stressat och rusade vidare.

"Jaha! Så du tycker det är okej att döda oskyldiga djur. Att det är BRA att vargarna dör ut", skriker jag surt efter honom och känner hur pulsen stiger.

Jag stoppar bandet, tar ett djupt andetag igen och tittar ut ett (i mina ögon) bättre objekt. En medelålders kvinna i Marimekko klänning.

"Hej, vargjakten börjar till veckan, vad tycker du om det?" frågar jag lite försiktigt och sätter micken vid hennes mun.

"Nä, fy!" säger kvinnan och stramar med munnen.

"Det gillar jag inte. Vargar har lika stor rätt att leva som vi människor."

"Ja, precis, precis", svarar jag medhållandes.

"Tack så mycket och ha en fortsatt trevlig dag!" ropar jag glatt efter henne och stoppar inspelningen igen.

Och så fortsätter det. Den ena efter den andra blir grillad under micken och så fort dom inte tycker som jag får dom mothugg.

Väl tillbaka på radion var teknikern föga imponerad när jag stolt lämnade ifrån mig utrustningen och mitt inspelade material. Knallröd i ansiktet och med ett frustande läte satt han i en timme och försökte klippa ihop ett nyhetsinslag på en halv minut – där jag inte hördes skrikandes i bakgrunden, la mig i eller hade egna åsikter i debatten. Så gick det med den objektiviteten.

Vargen är för mig ett troll jag aldrig mött i frihet och har därför inte behövt förhålla mig till. Jag har av den anledningen en förskönad och lite naiv bild av att vargar skall få leva fritt i våra skogar, som det landskapsdjur dom är.

Men... jag hade nog inte varit så bekväm med att ha dom strykande längs husväggen.

Och vad vill jag säga med det?

Det är lätt att tycka när en inte är hotad, när en bor på en gata i stan. Och det är lätt att se Mumintroll vanka omkring på Skutberget när en inte har en personlig relation till platsen.

Men precis som det i Mumindalen finns figurer som Stinky, Mårran och Hattifnattar, finns det alltid troll att förhålla sig till. Troll som representerar rädslor.

Där har ni mig. Så tack, du gamle ärrade krönikör och vän, för dina råd. Nästa krönika kanske berör ämnen som barn, man och vardag (med en touch av humor). Det verkar tryggare.

Fakta om troll i Mumindalen

• Stinky, den hårige skurken som äter det mesta.

• Mårran, en grå gestalt som är kall och som alla fruktar.

• Hattifnattar, de spökliknande varelserna som varken kan tala, höra eller ser särskilt bra. De är normalt ofarliga men många är ändå rädda för dem.

Vilken Muminkaraktär är du?

Gör ett test här!

Foto: Helena Dahlgren
Fakta om troll i Värmland

• Vargen, ett hotat rovdjur som lever fritt i våra skogar och setts ett flertal gånger i våra värmländska skogar. Endast människan och tiger utgör ett hot mot den.

• Mumintrollen, lever fritt i sitt Muminland men precis som vargarna vill de röra sig och utforska nya platser. Nu senast ryktas de närma sig Värmland och Karlstad, vilket utgör ett stort hot mot ett flertal Karlstadsbor.

Så här jobbar Värmlands Folkblad med journalistik: uppgifter som publiceras ska vara sanna och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.