Per-Inge Lidén skriver i VF 30 juli: Året var 1992 och Lidén var på EU-utbildning i Bryssel. En föredragshållare gjorde följande analys av läget i, som Lidén uttrycker det, “våra arabiska grannländer”:
“Underskott på demokrati, snabb befolkningsökning, miljöproblem och ökade klyftor. Vi måste göra något nu – annars blir det krig om några år.” Så rätt han hade, tycker Lidén. Men hade han så rätt?
Lidén efterlyser fred och stabilitet i världen och jag kan inte säga emot honom där. Saddam Hussein, Gadaffi och Bashar al Assad stod och står för så kallade stabila samhällen, relativt hårt styrda, sekulariserade och med en väl utbyggd infrastruktur, utbildning och sjukvård. Nu är det mesta raserat. Berodde det på befolkningsökning och miljöproblem?
2001 invaderades Afghanistan, ett redan fattigt och splittrat land, av USA med bihang, där även Sverige deltog. Ett fattigt land blev ännu fattigare, ännu mer splittrat och där idag antalet dödade av regeringsstyrkor och utländska soldater utgör majoriteten offer. 2003 invaderades Irak på lögnaktiga premisser, också av USA:s rövarband, med sönderslagen infrastruktur, påtvingat regimskifte och utbredning av IS som följd, 2011 var det dags för Libyen, samma visa där, Frankrike, USA med fler, stödda av svenska plan, upprättade flygförbudszon och fortsatte med bombningar till följd av falska vittnesmål om inhemska attacker på civilbefolkningen, påtvingat regimskifte, krossad infrastruktur, totalt kaos, flyktingströmmar och all time high för diverse terroristgrupper. Och så Syrien, där de folkliga protesterna snart togs över av utländska legoknektar i IS och andras namn, vapen kom i bruk, regeringen svarade med motattack, och USA med allierade underblåste “rebellerna”.
De uppräknade länderna har länge funnits på det memo från US Secretary of Defence som US General Wesley Clark fick i sin hand vid ett besök hos Pentagon strax före angreppet på Irak. Där stod uppräknat de 7 stater som USA skulle “take out” inom 5 år. Länderna på listan var Irak, Syrien, Libanon, Libyen, Somalia, Sudan och Iran. Då, 1992, kunde föredragshållaren i Bryssel kanske inte känna till USA:s planer, men nu 2019 är de välkända. Orsakerna till sammanbrotten eller hot om sammanbrott för dessa länder är alltså i första hand utländsk aggression, inte inhemska problem. Vems intressen tjänar den som förnekar detta? Och varför hålls inte de som startar krigen, med USA och Nato i spetsen, ansvariga för flyktingströmmarna? De har ju orsakat dem!
Om ansvarsbördan skulle fördelas rättvist skulle USA och Storbritannien, samt även Australien och Canada ta lejonparten av flyktingarna. Frankrike och Tyskland skulle ta sitt ansvar och Norge och Sverige sin, betydligt mindre, del.
Vad blir nästa oroshärd, där man skyller på inhemska problem när stater går över styr? Läs citatet nedan.
"Africa is a key supplier of natural resources that have important military and commercial uses …
It is in the US national interest to maintain access to key inputs that cannot be procured within its own borders."
/Atlantic Council, maj 2017.
Karin Falk