Den inre tillfredsställelsen av att måla

Krönikor
PUBLICERAD:
Det var den varmaste veckan sedan förra sommaren. Då var det dags att börja måla om huset.

En sak var bra: Det regnade inte. Det hade omöjliggjort hela projektet. En sak var dålig: Den stekande solen hindrade allt arbete på eftermiddagen och tidig kväll.

Men som tur var hade jag hjälp av min mamma och min moster. Båda är pensionärer, båda har en inställning att allt går bara man anstränger sig och att måla ett hus ska väl ändå inte vara så svårt? Vi började med att resa stegen. En väldigt hög stege. Alldeles för hög. Trappstegen vi lånat var för låg. En ganska rask rundringning senare resulterade i en lagom hög stege. Vi hade bestämt att börja med framsidan av huset eftersom det inte är så högt där. Men allt är ju relativt: står man tre och en halv meter upp från marken är det HÖGT.

– Det gäller ju bara att inte titta ner, sa min 73-åriga moster och klättrade upp med stålborsten i högsta hugg.

Den där borstningen gav oss rödfärg i hårbotten som inte gick bort hur många gånger vi än duschade. De kommande dagarna gick åt till att måla de timmar som inte solen låg på alltför mycket. Och när vi var klara kände vi som Karl-Bertil Jonsson uttrycker det varje jul: “Ett väl utfört arbete ger en inre tillfredsställelse och är den grund på vilket samhället vilar”.

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.