Sommarens sista ros

Insändare
PUBLICERAD:
Foto: Jonathan Hayward
Snart har de första dagarna i augusti infunnit sig, och på min ständigt återkommande morgonpromenad ser jag en gigantisk gul maskin med slåtteraggregat skörda sommarens sista blommor vid vägkanten.

Jag ser bakåt till förfluten tid vid barndomens marker, hur jag som liten parvel gick till gamle Blom som slog höet med lie vid vägkanter och diken på gården. Jag var på väg med en kanna sur mjölk, det bästa Blom visste, jag smög mig för att få ta del av samtalet Blom förde med sig själv. Alla hjälptes åt, gammal som ung överallt på den tiden. Ingen hade kunnat hålla jämna steg med maskinerna i dag, som Parling berättade om hur det slutade med tunga motorsågen i tävlan med handsågen. Numera får man vara nöjd, om inte ungarna pangar rutor eller sätter eld på skolan.

På min nuvarande morgonvandring möter jag många långväga resande med resväskan rullande bredvid. Det är återvändande från kursgården, som något konfunderade besvarar min tidiga morgonhälsning. De skulle inte få göra annat än hälsa på varandra i storstäderna, de lever trångt.

Kanske har de lyssnat på samtal om kärlekens väsen, den broderliga och systerliga, den tjänande. Även om kärlek mellan tvenne själar och detta enda livet, detta värdefulla, enbart för denna anledning, tidens flykt och den egna förgänglighetens sommar. Sommarpsalmerna talar om Psaltarens ord om allt kött är hö och blomstren dö. Ibland lyssnar jag på Hoberts visa "Glädjekällan nu". Ni hittar den på Youtube med bilden från en solnedgång vid Österlen, det är den bästa avspelningen. Visan är berikande och tankeväckande för själens mognad.

Många författare och filosofer har sökt lösa livets gåtor. Några har kommit en bit på vägen i sökandet efter livets eventuella meningslöshet eller dess motsats, att människorna och tingen strävar och längtar efter sin fulländning.

Detta är enkelt att finna, idrottarna jagar intill medvetslöshet efter sina drömgränser, andra drömmer om fulländning, lycka och välgång av annat slag. Enen, en obetydlighet sedd ur ekonomisk nytta, tävlar i skönhet med blomstren på marken. Skönheten växte fram i konstnärernas berömda målningar, man sökte fulländningen i skönhet, sedan också skönhet i motiven i vardagen.

Men människan är svår att förstå. Måhända Fru B har rätt i att människan måste få gnälla och klaga för att äga möjlighet lägga fram sitt perspektiv. Andra på insändarspalten kan inte förstå att kommunismen avvisas av de flesta. Jag tror småföretagare är de enda som kan skapa ett gynnsamt växande. De kan avstå semester, jobba övertid gratis, vara flexibla. Det är de små utgifterna som är viktigare än stora inkomster.

I verklighetens väsen och rörelsen i utvecklingen sökte Hegel och Marx liknande visioner om frigörandet av målet, fast Hegel har sinnet och Marx materialismen som mål. En filosof påpekar att människans natur, som är omväxlande ond eller god, hindrar möjligheten till genomförande av kommunism. Människan tävlar om ekonomin, sedan om hinder (kommunism), därefter om status eller makt. Åter till naturen trodde man vara lösningen i upplysningstiden, även Strindberg menade så, egoismen lever ändå. Inte ens de kristna klarade av att leva med gemensam kassa. Förnuftet ingick också i Hegels bild, dock måste man invända mot jakobinernas hejdlösa terror och dödande av sig själva och sina förnuftiga ideal, detta saknade verkligt förnuft? Panteismen lärde ut att naturen var besjälad och närmast fulländad, styrd av en skapare.

Människan önskan är vällusten, säger Hjalmar Söderberg i sin roman om Doktor Glas och nog försöker människorna att leva sitt liv i lycka och harmoni. Lycka är dock icke samma ting för alla. För den gamle kan det vara det som är gammalt och vant. Man vill inte skiljas från den gamla soffan eller de gamla filttofflorna. Kanske förändras uppfattningen om lyckan med åren, för femåringen kan det vara en glass, för tonåringen en vän. För den törstige i öknen kan det vara ett glas vatten, men efter tio glas vatten och tio glassar blir och är lyckan fort mätt. Lyckan är kanske det positivt oväntade som drabbar en överraskad människa utan förtjänst eller rimligt skäl.

Platon menade att det livet vi såg bara var skuggan vid elden i grottan. Det vi inte kunde se var det andliga livet, det verkliga. Människan är medelmåttig, när sinnena värderas bland arterna, men människan är duktig på att anpassa sig till sin miljös omständigheter.

Återigen, här ser vi på ett dunkelt sätt med våra ofullkomliga sinnen. Kanske kan vi en gång kunna säga: - Detta var en dröm, men jag är glad för att jag fått leva!

Så här diktar Karlfeldt om detta:

"Vem är du och var kommer du ifrån? – Det vill jag och kan ej säga.

Har intet hem och är ingen mans son, ej hem eller son ska jag äga.

Jag är en främling fjärranväga.

Vad är din tro och din religion? – Jag vet blott, att intet jag visste,

Och var jag ej av den rätta tron, så trodde jag dock ej miste!

Gud har jag sökt, den förste och den siste.

Hur var ditt liv? – Det var storm och nöd och kamp i en enda veva;

Det var gäckad längtan och fåfäng glöd och små glimtar ur molnens reva.

Jag är så glad, att jag fått leva."

Den goda viljan

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.