Klyftorna är ingen slump

Ledare
PUBLICERAD:
Inkomstklyftorna ökar i 275 av 290 kommuner.
Foto: Henrik Holmberg / TT
I 275 av Sveriges 290 kommuner har gapet mellan fattiga och rika ökat, visar en sammanställning SVT presenterade på måndagen. På SVT:s hemsida kan du kolla hur det ser ut i din kommun, hur många som räknas ha ”hög ekonomisk standard” och hur många som har ”låg” dito – det finare sättet att kalla nån för ”rik” respektive ”fattig” nuförtiden.

Egentligen är det ju ingen nyhet. Att inkomstklyftorna ökat i Sverige så att vi inte längre ens är i närheten av att vara världens mest jämlika land, varnade OECD oss för redan 2013.

”I inget av medlemsländerna har ökningen av inkomstgapet varit lika dramatisk som i Sverige”, konstaterades då. Och det noterades att den relativa fattigdomen ökade i en takt som saknade motstycke i något annat OECD-land.

Och det berodde förstås inte på slumpen, eller på att utvecklingen bara ”råkat” bli så. Det var tvärtom en uttalad ambition av en borgerlig regering – en som efterföljande röda regeringar hittills inte riktigt kunnat och kanske inte heller riktigt velat göra något åt.

Det skulle löna sig att jobba, sa högern till väljarna i valet 2006. Så man föreslog stora skattesänkningar för dem med jobb – mest till dem som tjänade mest – som skulle betalas genom kraftfulla sänkningar i socialförsäkringssystemen. Sjuka och arbetslösa skulle få mindre pengar och efter en viss tid inga pengar alls.

Den omfördelning av resurser från dem som har mycket till dem som har lite genom skattesystemet, en del av den svenska modell som gjorde oss till världens mest jämlika land 1995, upphörde i det närmaste efter några år med den borgerliga regeringen.

Sverige var då, en dryg mandatperiod in i Reinfeldts regeringstid, det land bland EU:s kärnländer som omfördelade minst pengar från höginkomsttagare till låginkomsttagare via skattesystemet.

Det skulle ju löna sig att jobba. Det skulle också löna sig att ha stora kapitalinkomster, stora förmögenheter och väldigt dyra bostäder, menade högern och sänkte – eller helt slopade – dessa skatter. Till allt detta kom sedan en drös med skattesubventioner som utnyttjades, och fortfarande utnyttjas, i betydligt högre utsträckning bland de som tjänar bäst.

Och kanske blir det, utifrån just detta, intressant att se hur våra kommuner egentligen ligger till i statistiken. För den omfördelning från fattig till rik som skedde från 2006 och framåt påverkar ju inte bara de som bor i en kommun olika – utan omfördelar dessutom rätt saftiga summor från en del av landet till en annan.

Sett till riket i stort räknas nämligen ungefär dubbelt så många ha låg ekonomisk standard (en disponibel inkomst under 60 procent av medianinkomsten) som en hög (en disponibel inkomst som är mer än dubbelt så hög som medianinkomsten). Den första gruppen utgör knappt 15 procent av befolkningen och den andra sju.

Men i flertalet värmländska kommuner är de ”fattiga” betydligt fler – och andelen ”rika” betydligt lägre.

Och här har växande klyftor också lett till högre kommunala kostnader. Får mer än en femtedel av en kommuns befolkning det sämre ställt, eller i alla fall inte har en ekonomisk utveckling som följer snittet under många år, ja då måste ju kommunen täcka upp för alltmer. Det är inte heller en slump att det är i kommunerna med höga kommunalskatter som har många låginkomsttagare.

Vill svenskarna ha något annat måste de helt enkelt rösta annorlunda.

Detta är en ledarartikel som uttrycker Värmlands Folkblads politiska linje, vilken delar arbetarrörelsens värderingar och är oberoende socialdemokratisk.