Längtan till det grönare gräset

Krönikor
PUBLICERAD:
Foto: Peter Bäcker

Jag är flugfiskare. Det en fin fritidssysselsättning som gett mig många härliga upplevelser genom åren. Om sommaren har jag en tendens att nästan helt försvinna in i min hobby. Att vandra över fjället med ett flugspö i handen är en härlig kontrast till det annars så påfrestande hukandet över datorn då jag skriver mina svårmodiga diktsamlingar.

För några veckor sedan befann jag mig i Härjedalen. Vi är ett gäng som varje år brukar åka till samma fjällsjö. Några av oss fiskar i båt och några går på land. Själv äger jag en så kallad flytring. För den oinvigde så kan en säga att en flytring är vad det låter som, en luftfylld ring i vilken jag sitter med simfenor och paddlar runt. Ett kul sätt att fiska men också lite slitsamt då det krävs en del benstyrka och tid att förflytta sig över en stor fjällsjö. Under vår vistelse hamnade jag dock i ett litet dilemma då några av oss fiskade i ena änden av sjön och några i den andra. Som en yr höna började jag åka fram och tillbaks i jakt på de största fiskarna. Då jag mödosamt bensparkat mig över till de ena sidan av sjön fick jag en obehaglig känsla av att jag missade något i den jag nyss kom ifrån, när jag paddlat tillbaks så frestade åter den andra sidan. Som en flipperkula blev jag till att studsa från land till land medan mina kamrater på båda sidor nöjt fiskade vidare.

Det där är lite ”The story of my life”. Jag har svårt att vara nöjd med den plats jag befinner mig på. I hela mitt liv har jag plågat min stackars själ med att det är bättre överallt än där jag just nu är. Åker jag till storstaden längtar jag hem till skogen och lugnet och när jag sitter på landsbygden längtar jag efter stadens puls och vimmel. Det är ganska slitsamt att ständigt vara så kluven. Det kan bli väldigt uttröttande. Att ständigt söka det grönare gräset sätter liksom krokben för min förmåga att njuta och leva i nuet. Kanske handlar det om en rädsla av att jag ska missa något?

Det här velandet gäller inte bara geografiska platser och under fiskeresor. Det gället även i det sociala livet. Då jag är i de finaste av finkulturella rum och umgås med filosofer och poeter så känner jag mig ibland inte hemma där. Jag längtar då efter mina snusspottande vänner som aldrig läst en diktsamling. Genom det intellektuella sällskapet kommer en längtan till det jordnära och handfasta. När jag däremot umgåtts för länge i dessa jordnära sällskap så längtar jag till fint dukade bord där jag kan få snacka Marcel Proust och Nietzsche. Herregud, jag blir trött själv av att bara skriva om det. Den ständiga längtan efter det grönare gräset. Vart kommer den ifrån? Jag kan ibland bli avundsjuk på mina vänner som helt och hållet verka vara tillfreds med vart de bor och i vilka rum de rör sig. Alla de som gör sina val och tålmodigt står kvar, låter livet utvecklas i gräset de har runt sina fötter. De som ser mot de blå bergen utan att längta efter att se vad som finns där bakom. Men jag är född med denna kroniska rastlöshet. Även om jag kan uppfattas som lugn och trygg så river ständigt vilddjuret i mig. Kanske handlar det om rotlöshet. Jag måste nog acceptera hur jag är, försöka surfa med på min ständigt längtande våg. Ibland behöver jag lugna mig lite också. Våga ta ett djupt andetag och fiska på ”fel” sida av sjön, kanske finns det något där att fånga, långt viktigare än den största fisken?

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.