Den sista sången

Krönikor
PUBLICERAD:
Det är inte ofta som man med säkerhet vet att man gör något för allra sista gången. Men den här gången är ett av de få undantagen. Ty det här är den sista krönikan som jag sätter min signatur under.

Så låt mig därför ta tillfället i akt att berätta om det där som ni förmodligen aldrig la märke till.

Och det som ni aldrig fick läsa.

En ganska lång period hade jag till exempel för vana att smyga in olika låtcitat här och var i mina krönikor. Jag gjorde det delvis för att det roade mig själv och för att det helt enkelt passade in i texten som jag skrev. Men jag gjorde det framförallt för att det gav den läsare som upptäckte och kände igen den där textraden ett mervärde, det fick förhoppningsvis vederbörande att känna sig lite smartare och att uppleva något slags samhörighet med mig.

Ganska länge hade jag dessutom dille på att börja alla rubriker med Att eller Om. Några har slunkit igenom, andra har människor klokare än jag sett till att ändra på innan de fått gå i tryck.

Apropå ändrade rubriker har jag dock fortfarande inte förlåtit den redigerare som bytte ”spanska” mot ”svenska” i rubriken på den krönika som jag skrev den 7 juli 2012. Men jag jobbar på det.

Sen var det förstås de där tre krönikorna som jag aldrig skrev, de tre rubrikerna jag gått och dragit på men aldrig fått ihop en text till.

Som ”Saker jag lärt av min mor”, en krönika om alla visdomsord som mamma skickat med mig i livet. Men jag kom aldrig på tillräckligt många på en och samma gång och jag skrev heller aldrig ner de som jag kom på efterhand, så det blev aldrig en färdig text. Tyvärr, för oss alla.

Eller ”Hans och Greta” som skulle handlat om Hans Rosling och Greta Thunberg, två svenskar som gjort avtryck i världen de senaste åren trots helt olika bakgrund och angreppssätt på världen. Men inte heller den lyckades jag ro i land, men jag gillar rubriken och skickar den vidare till den som känner sig manad.

Avslutningsvis ”Å ena sidan, å andra sidan”, som nästan varit en metakrönika eftersom jag alltid försökt se myntets båda sidor i det mesta i livet. Jag hade tänkt mig att hårdra ett ämne i svart och vitt och låta redigeraren lägga en lodrätt linje över tidningssidan som gräns mellan krönikans båda sidor. Men jag hittade inget ämne, så det blev heller inte något av.

Redan den första sommaren som jag skrev krönikor, alltså 2010, var det en lördag som jag helt enkelt inte lyckades få ihop något alls. Redan då, med bara åtta alster under bältet, trodde jag att slutet var nära och min tid var kommen. Efter det hittade jag dock något slags rytm i mitt skrivande även om jag mer än en gång förväntat mig att någon av de tre chefredaktörer jag slitit ut skulle säga att:

– Nej du Stefan, det här funkar inte längre!

Men det har aldrig hänt. Så när ingen stoppar mig så får jag helt enkelt stoppa mig själv.

För alla resor har ett slut.

Det här är slutet på min.

Tack.

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.