Vad vill Moderaterna bevisa med sina språkkrav?

Debatt
PUBLICERAD:
"Kan man lita på ett partis språkpolitik, som säger att invandrare ska lära sig svenska, men samtidigt uppmuntrar engelskans frammarsch i Sverige?"
Foto: Lars Pehrson/SvD/TT
Det tycks på senare tid ha utbrutit en tävlan mellan framför allt Moderaterna och Sverigedemokraterna om vilket parti som kan ställa de hårdaste språkkraven på invandrare.

I juni lade Sverigedemokraterna i Skurup en motion om att eleverna bara får tala svenska under lektioner (bortsett från rena språkämnen) och raster. Detta påminner om den hårdhänta språkuppfostran som förekom gentemot tornedalsfinska, samiska och älvdalska barn i Sverige långt in på 1900-talet, då de förbjöds att tala sina egna språk till och med på rasterna.

Under Järvaveckan i år lanserade Muf:s ordförande, Benjamin Dousa, kravet att invandrare som inte hade lärt sig svenska på två år skulle betala sina egna tolkkostnader. Denna inställning har varit i säck innan det hamnade i påse. Redan 2006 lade Dansk Folkeparti fram en motion i folketinget, som gick ut på att tolkningsbiståndet skulle upphöra om vederbörande hade erhållit uppehållstillstånd i Danmark. Den gången avslogs motionen. I fjol infördes egenbetalning vid behov av tolk inom vården för personer skrivna i Danmark sedan mer än tre år. Enligt en dansk språkvetare har konsekvensen i praktiken blivit att många med bristfälliga danskkunskaper låter sina anhöriga tolka oauktoriserat.

Faktum är att Benjamin Dousa formulerade ett krav som var mer radikalt än det som Sverigedemokraterna drivit i region efter region i Sverige, nämligen att invandrare efter fem års vistelse i Sverige ska bekosta sin egen tolkning om de inte behärskar svenska språket. I den ”språkreform” som Ulf Kristersson och Kristina Axén Olin lanserade i Svenska Dagbladet den 30 juni föreslog de att rätten till betald tolk upphör för personer som har permanent uppehållstillstånd. Undantag ska göras vid brottmål eller utlänningsmål ”i de fall då det står klart att ett tolkbehov föreligger”.

Vad ligger bakom denna linje att begränsa rätten till tolkning för invandrare efter en viss tid, förutom att det är ren signalpolitik?

För det första utgår man från föreställningen att alla människor kan lära sig ett nytt språk tillräckligt väl på en viss tid, ja, till och med på två år. Om inte detta sker, beror det på att vederbörande är lat och inte har ansträngt sig tillräckligt mycket. Invandrare är förmodligen lika lata eller lika lite lata som svenskar i gemen. Men människors förmåga att lära sig ett nytt språk varierar högst avsevärt; det beror på ålder, tidigare utbildning och språkkunskaper, språkliga handikapp som dyslexi med mera, språköra och till och med traumatiska upplevelser i samband med krig kan spela in. Jag har haft elever i svenska som andra språk, som har klarat rikstestet efter nio månader i Sverige. Samtidigt som jag har haft elever som inte uppnått godkändnivå i svenska som andra språk hur mycket de än har försökt. Jag har haft elever i svenska med två svenska föräldrar, som har haft sämre resultat i läsförståelsetester i svenska än vad jag har haft i spanska, mitt fjärde språk. Att inbilla sig att alla människor kan lära sig ett språk på en viss bestämd tid, är ungefär lika dumt som att tro att alla 18-åringar kan lära sig att hoppa över 195 centimeter i höjd på två, tre eller fem år, bara de anstränger sig.

Däremot är det helt rätt att kräva utländska utbildare, som anställts för att undervisa på engelska inom den svenska högskolan, lär sig svenska inom exempelvis två års tid. Utländska lärare kan förväntas ha studievana och behärska fler än ett språk. Dessutom har de i så fall redan ett jobb.

För det andra anges ekonomiska skäl varför rätten till kostnadsfri tolkning bör slopas. Det är sant att de totala tolkningskostnaderna i Sverige numera uppgår till runt två miljarder kronor per år. Det är givet att Sverige har högre kostnader för tolkning än de nordiska grannländerna, eftersom Sverige har haft en större invandring än dessa. Det intressanta är emellertid per capita-kostnaden, det vill säga de totala tolkningskostnaderna dividerat med lämpligt avgränsat antal invandrare. I tolkutredningen (SOU 2018:83) anges att tolkbehov kvarstår för cirka hälften av populationen nyinvandrade efter fjorton år. Om detta är mycket eller lite, kan bara avgöras genom jämförelser med andra länder, företrädesvis i Västeuropa, med samma mottagningssystem som Sverige. Dessutom bör de verkliga skälen till varför runt hälften av invandrarna efter 14 år i Sverige fortfarande anser sig behöva tolk undersökas vetenskapligt, genom enkäter och intervjuer, i stället för att automatiskt utgå från att det skulle vara fråga om att de följer minsta motståndets lag.

Om kostnadsfri tolkning i fortsättningen ska villkoras i Sverige, kommer det främst att drabba de äldre och lågutbildade invandrarna, eftersom dessa har svårast att lära sig ett nytt språk. Det visar redan erfarenheterna från Danmark. Däremot finns det andra invandrare, som kan nyttja engelskans gräddfil. En invandrare som behärskar engelska eller har det som modersmål kan redan idag få jobb som lärare i högskolan, i engelskspråkiga friskolor och i databranschen med flera ställen. Gäller kravet på svenskkunskaper även dem?

För det tredje är rätten till tolkning en fråga om patientsäkerhet, rättssäkerhet och att överhuvudtaget bli förstådd vid kontakt med myndigheter. Tolkning är speciellt viktig i sjukvården, eftersom det kan handla om liv eller död. Det gäller såväl från patientens perspektiv som ur vårdpersonalens perspektiv, eftersom de senare naturligtvis vill kunna utgå från en korrekt diagnos. Att upprätthålla rättsäkerheten vid polisförhör och i domstol är självfallet också viktigt. Även i skolan finns behov av tolkning i samband med möten mellan skolpersonal och invandrarföräldrar. Det går inte förlita sig på att barn ska sköta tolkningen – det strider dessutom mot barnkonventionen – eller på släktingar.

Det är inte fel att kräva att tolkningssystemet ska vara kostnadseffektivt ur skattebetalarnas synpunkt, men man vinner ingenting på enkla och ogenomtänkta yxhugg.

Sist men inte minst måste frågan ställas om inte Moderaterna är tämligen inkonsekventa i sitt försvar av svenska språket och i stället till och med vurmar för engelskan. I samband med att Moderaterna besvarade Språkförsvarets enkät inför valet 2018 svarade Moderaterna att partiet inte såg något problem med skattefinansierad engelskspråkig undervisning i grundskola och gymnasium. Det hette ”Att skolor har en möjlighet att erbjuda undervisning på engelska ökar mångfalden och kan berika elevernas språkkunskaper.” I fråga om svenskans ställning i EU föreslog Moderaterna att ”…att språkarbetet inom EU (ska) reformeras. I det ligger att avskaffa direkttolkningen och låta engelskan bli arbetsspråket.”

Om detta förverkligas, kommer inte svenskan längre kunna användas från talarstolarna inom EU-apparaten, och inte heller något annat språk förutom engelskan. Det går direkt emot EU:s nuvarande mångspråkighetslinje.

Finansborgarrådet Anna König Jerlmyr i Stockholm har föreslagit att Internationella Engelska Skolan (IES) ska etablera en skola i Rinkeby (där 90 procent av invånarna har invandrarbakgrund), det vill säga att integrationen ska ske på engelska. I Vallentuna har den moderatstyrda alliansen varit så mån om att locka IES till kommunen att den har slutit ett avtal, som ger IES rätt att avsluta hyresavtalet efter fyra år samtidigt som kommunen då förbinder sig att stå för hyreskostnaderna för skolans lokaler i upp till 16 år. Avtalet underkändes av Förvaltningsrätten. Ulf Kristersson föreslog själv i april 2018 att utländska lärare, läs engelskspråkiga sådana, ska kunna anställas i den svenska skolan utan att kunna svenska.

Kan man lita på ett partis språkpolitik, som säger att invandrare ska lära sig svenska, men samtidigt uppmuntrar engelskans frammarsch i Sverige?

Per-Åke Lindblom

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.