Hur kan man rädda ett slitet pensionssystem?

Ledare
PUBLICERAD:
Pensionsskräcken. Hur kan man öka rättvisan i pensionssystemet?
Foto: Janerik Henriksson/TT
Det är ett rättvist pensionssystem vi vill ha, säger kritikerna till dagens pensionssystem som inte minst gett oss över en kvarts miljon fattigpensionärer och över en halv miljon kvinnor på garantipension.

Men vad är det? Ett pensionssystem som fokuserar på att höja de lägsta pensionerna? Ett system där man ännu tydligare får tillbaka vad man stoppat in i systemet?

Ja, helt klart är i alla fall att det blir svårt att åstadkomma båda saker samtidigt.

Med dagens pensionssystem lönar det sig inte att jobba, skriver företrädare för LO och flera pensionärsorganisationer i ett debattinlägg i Aftonbladet (25/6).

De är besvikna på politikerna som de menar helt ensidigt fokuserar på vikten av att jobba längre istället för att skapa förutsättningar för att det ska kunna ske.

Hur kan man tro att det går att rädda pensionssystemet genom att förlänga arbetslivet utan att vidta ens en enda av de åtgärder Pensionsåldersutredningen redan 2013 menade var en förutsättning? Som att stärka arbetsmiljö, förbättra möjligheterna till omställning och kompetensutveckling, sätta stopp för åldersdiskrimineringen på arbetsmarknaden – och kanske lika viktigt: göra det mer lönsamt att jobba ett par år extra.

För som debattörerna konstaterar ger inte ens 45 års arbete på heltid med en genomsnittlig kommunalarbetarlön en pension att leva på. Den måste kompletteras med en liten del garantipension. Så lite tjänar vissa i dag på sitt heltidsjobb. Så lite kommer vissa fortsätta tjäna på sitt heltidsjobb.

Att jobba ett eller ett par år till för de med lägst löner ändrar inte denna verklighet på något substantiellt sätt, menar man. Det är en falsk lösning på problemet med låga pensioner.

”En genomsnittlig löntagare får idag efter drygt 40 års arbete på heltid i regel en pension efter skatt på 500 till 1000 kr mer än den som varit arbetslös hela livet. Följaktligen lönar det sig inte att arbeta i pensionshänseende, trots att pensionssystemet ska just bygga på den så kallade livsinkomstprincipen”, noterar debattörerna.

Detta kommenterades i sociala medier med att ”vissa” minsann kunde strunta i att jobba hela livet och ändå casha in samma pensionspengar som en hårt arbetande svensk pensionär.

Men det handlar ju även om kvinnorna som inte yrkesarbetade efter att barnen föddes. Kvinnorna som i det gamla systemet fick pension grundad på de 15 bästa åren i yrkeslivet – medan deras pension i dag räknas på inkomsten över hela livet. Att ha varit hemma med barnen länge är dyrt i dagens system.

Visst, ett alternativ kan vara att backa bandet, att gå tillbaka till det gamla systemet. Men förutsättningarna är helt andra nu än då. Andelen pensionärer har inte minst ökat och mer pengar måste ut än kommer in. Det handlar fortfarande om att se till att det finns så mycket som möjligt att fördela.

Antingen tvingar vi de många fler pensionärerna i dag leva fattigare, ännu fattigare – eller så måste vi som jobbar avsätta mer av våra inkomster till pensionssystemet.

Det sista är också vad LO och pensionärsorganisationerna landar i. Man föreslår att avsättningen till den allmänna pensionen höjs med drygt 1,3 procentenheter på en gång och runt 2 procentenheter längre fram.

Detta kombinerat med insatser så att folk både ska vilja och orka jobba längre, samt att se till att de som av hälsoskäl aldrig ens kommer att kunna jobba till dagens pensionsålder, än mindre en höjd sådan, inte behöver nalla långt i förtid på sin pension utan faktiskt få den ersättning de borde från socialförsäkringssystemet - ja då kan vi kanske komma i alla fall ett steg närmare en rättvis pension.

Detta är en ledarartikel som uttrycker Värmlands Folkblads politiska linje, vilken delar arbetarrörelsens värderingar och är oberoende socialdemokratisk.