Den behändiga konsten att slå in vidöppna dörrar

Debatt
PUBLICERAD:
“Jag är inte övertygad om att Maduro är någon egentlig hit eller någon folkets man – snarare tvärtom!” Skriver Mats Parner i sin replik.
Foto: Ariana Cubillos
Lördagen den 6 juli gjorde jag ett försök att diskutera det bekymmersamma läget i Venezuela i denna tidning ur ett antal olika aspekter. Karin Falk replikerade tre dagar senare och dömde ut vad jag hade skrivit. Det borde hon nog inte ha gjort.

Av mitt inlägg framgick nämligen att jag reservationslöst skulle ta avstånd från varje militärt ingrepp i Venezuela ifrån USA:s sida, att jag lika förbehållslöst skulle protestera mot en utifrån stödd statskupp samt att jag minst av allt är någon vän av den hårdföra sanktionspolitik som riktas mot landet. Karin F uppger sig vilja samla alla individer med just den inställningen i en klassisk politisk enhetsfront. Men det gäller tydligen inte mig.

Antagligen ligger min bristande ortodoxi mig i fatet. Ty det är, får jag veta, min förbannade skyldighet att sluta upp bakom den sittande Maduro-regimen och inte andas ett enda ord om den venezolanska militärens/försvarsmaktens något tvetydiga roll. Det sistnämnda påstås rentav vara ’slentrianmässigt’ gjort av mig. Varför klargörs aldrig.

Rätten att problematisera Maduro-gestalten liksom fjolårets presidentval förbehåller jag mig givetvis. Jag är inte övertygad om att Maduro är någon egentlig hit eller någon folkets man – snarare tvärtom! Eller att 2018 års presidentval tillfredsställde normala krav på demokratisk renlärighet. Det betyder INTE att jag ger utomstående krafter rätten att välta den nuvarande regimen över ända. Att stödja är för övrigt långtifrån alltid detsamma som att ”hundraprocentigt sluta upp bakom”. Detsamma gäller, exempelvis, Syriens Bashar al-Assad. Externa krafter har ingen som helst rätt att detronisera honom, men därifrån är ju steget långt till att helgonförklara den syriske presidenten.

Venezuela är inte Vietnam. Likheter finns, definitivt, men varje krig eller internationell konflikt måste analyseras i sin egen rätt. Att oavbrutet komma dragandes med samma tillrättalagda facit håller inte. Karin harangerar den ”anti-imperialistiska rörelsen” från svunna decennier och minns tider som flytt. Visst, denna rörelse hade uppenbara förtjänster men gjorde också hårresande felbedömningar. USA:s och Västs alla övergrepp uppmärksammades alltid – gott och väl – men inför det ohyggliga slaktandet under Stalin, Mao Zedong och Pol Pot stod man oftast kallsinnig.

Där hänvisade man reflexmässigt till borgerlig propaganda eller till ”omvärldens ryktesspridning”. Det var onekligen bekvämt. Med eviga sanningar i det ideologiska handbagaget är det ju avsevärt enklare att tänka … och även att leva.

Mats Parner

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.