De tre entoniga

Debatt
PUBLICERAD:
Ebba Busch Thor (KD).
Foto: Adam Ihse /TT
Vem är du, Sverigedemokrat, Kristdemokrat, Moderat, du som är den riktige svensken?

”Sverigevännerna” Buschs, Åkessons och Kristerssons Almedalstal förstärkte den entoniga svenska samtidsdebatten med sin huvudsakliga inriktning på problem kring integration, brott och straff. Kristdemokraterna, Sverigedemokraterna och Moderaterna har utvecklat en politisk grundhållning som präglas av moraliskt mästrande och översitteri gentemot människor som inte tillhör det egna sociala skiktet utan befinner sig i samhälleliga svårigheter av olika slag. Från de tre ”Sverigevännerna” hördes inga berättelser från dem det berör. Röster från upplevelser av flykt och invandringens villkor saknade helt. För ”Sverigevännerna” är migranterna enbart ett problem, inga människor som man samtalar med, ej heller de människor som samverkar med invandrare i det vardagliga integrationsarbetet lyssnar man till.

Under Almedalsveckan lade partiledarna för Sverigedemokraterna, Kristdemokraterna och Moderaterna allt större vikt på att markera skillnaden mellan den riktige svensken, vem som är ”Sverigevän” och de som inte är det, invandrarna, som måste bli som ”vi”, bli svenskar. Deras politik är inget integrationsprojekt där man respekterar mångfalden, utan en homogen kulturell assimilationssträvan. Det politiska budskapet från de tre entoniga är, att det mångkulturella samhället skall sänkas i graven och att uppslutningen kring de ”svenska värderingarna” är villkoret för att få vara i vårt land. Men det Sverige vi lever i idag är ett mångkulturellt samhälle. Mångkulturalismen, där det lever och verkar människor från flera kulturer på samma samhälleliga territorium, har funnits lika länge som det har funnits samhällsklasser med olika sociala möjligheter. De tre entoniga vill förpassa mångkulturen till soptippen, ett minst sagt märkligt ”fantasyprojekt”. För hur skulle det gå till utan våld, diskriminering och förföljelse? Står verkligen ”Sverigevännerna”; KD, SD och M; bakom den svenska diskrimineringslagstiftningen? På vilket sätt skyddar dessa partiers politik individens rätt oavsett ursprung att inte fråntas sina rättigheter, inte hånas, inte skadas eller attackeras? Var har rätten till olikhet tagit vägen? Det har blivit allt viktigare i dagens tidsanda att försvara rätten till individualitet och bli behandlad jämlikt, nu när kulturblandning gjorts till något som är hotfullt och icke-svenskt.

Ulf Kristersson (M).
Foto: Henrik Montgomery/TT

Vem är du, du som är den riktige svensken, ”Sverigevän”? Du som så ofta talar om hur någon är, om människans inre kärna, den essens som bestämmer vem du är. Du som påstår att svenskheten är given vissa personer. Du som anser att människan har olika värde mot bakgrund av var man är född.

Vem såg du i spegeln på morgon, när du kammade din bena innan arbetet? Knappast ett vithetens ansikte, för det finns få albinos här på jorden. Har generna gjort dig till svensk? Vad borde du ha sett, ett rosahyltat ansikte, en ”Sverigevän”? På väg till arbetet gick du förbi stadens torg och kände att här hör du hemma. Känslan av att detta är din stad strömmade genom dig. Ingen skall ta denna stad ifrån dig. Du är född här och har valt att bo kvar. Ingen från något annat land skall få störa ditt liv i din hemstad. Du är värmlänning, du är svensk, du har bestämt vilken grupp du tillhör och vilka som inte tillhör de dina. Som Sverigevän har du gått in i ett gemensamt projekt, ett mål för framtiden, att alla som inte är som ”Vi” skall återvandra så att vår grupp, verkligen blir vi ”Sverigevänner” och inga andra. De som inte borde vara här skall inte vara här.

Din politiska vilja möter dock på ett problem. Det finns ”de Andra”, som vill bo kvar här liksom du, men som du inte ser som svenskar och då inte har rätt att leva här. För dig och dina ”Sverigevänner” finns en gemensam fiende, ”de Andra”, som hotar att omintetgöra era planer. Ni stärker er själva och er politik genom att göra den gemensamma fienden tydlig genom krav på politiken inom hela samhället. Ni lyfter fram både biologi och kultur för att dra gränsen mot ”de Andra”. Ni ser ju på dom att de inte är som vi och de har traditioner och tankar som du inte känner igen. Du själv och dina kamrater bland ”Sverigevännerna” stärker er själva mot den gemensamma fienden genom att reducera hen som människa. Flyktingen blir muslim; en hotfull varelse; inte man eller kvinna, inte fattig eller rik, inte stadsbo eller bonde, inte syrier eller bengal, inte radikal eller konservativ. När ni inom gruppen Sverigevänner drar era gränser skapar ni kyla utåt, men värme i den egna gruppen. Ni har ju en tydlig gemensam fiende och blir solidariska mot varandra i gruppen, ni har ju ett uppdrag tillsammans, som nu också skapar gemensamma aktiviteter och bilder av vilka när. Ni vill gärna visa vilka ni är, så ni tar på er hembygdsdräkter vid festliga tillfällen och blir lite gammaldags för att ni vill visa att ni älskar den svenska bondetraditionen och läser vid valmöten ur romantiska nationella poeter. Som ”Sverigevänner” vädjar ni till människors självklarheter; till barndomsminnen och familjekänsla; förpliktelser som de flesta människor känner till sina nära. Dessa band förvandlar du och dina ”Sverigevänner” till nationell pliktpolitik. ”Vi” blir familjen - den svenska nationen. ”De Andra” tillhör inte denna familj. Denna uppbyggda kontrast till ”de Andra” är grundläggande i ”Sverigevännernas” politik. Det gäller att underhålla bilden av den gemensamma fienden, hotet utifrån mot den gemensamma familjen – ”vi svenskar”.

Jimmie Åkesson (SD).
Foto: Adam Ihse /TT

För oss som till skillnad från ”Sverigevännerna” strävar efter ett humanare samhälle, för att inte säga en bättre värld, måste vi tillsammans sörja för att hålla våra fiendebilder i schack. Vi behöver sluta snegla mot det yttre hotet. Vi behöver uppmuntra och odla våra vänbilder och bygga en politik och ett samhälle som klarar av att behandla ”de Andra” med respekt, även om de till en början tycks stå långt ifrån oss själva. En politik byggd på självrespekt kan inte existera oberoende av andras respekt. Vi behöver inse att den nödvändiga toleranta öppna politiska hållningen till människor i nöd och på flykt gör den inre gemenskapen i vårt samhälle inte lika fast, men den slutna gränsfixerade svenskidentiteten uppmuntrar till fiendskap, återvandring och i sin förlängning etnisk rensning i olika former. De svenska partierna borde avskriva politiserad religion och kulturell nationalism. För mig är de bara hesa högljudda röster från en svunnen tid, som likväl blivit en nutida förälskelse i det förflutna för ”Sverigevännerna”. Ett förflutet där världen var homogen och så åter skall bli. Problemet för ”Sverigevännerna” är att detta förflutna aldrig har existerat. Det är en farlig dagdröm om renhet, en svenskhet fri från smuts, där man idealiserar ”vi svenskar” och demoniserar ”de Andra”. För mig innebär det att vi borde rikta den politiska kraften i försöket att skapa en bättre framtid för alla och inte försöka hitta på och förbättra det förflutna, som inte kan vara vår framtid. Vi behöver bygga det framtida trygga samhället på en värdegemenskap bortom inskränktheten. Vi borde ge individerna i vårt samhälle lika rättigheter oberoende av vem och var de må vara. Det är en mänsklig rättighet för människan att vara olik. Om vi anser det, så är pluralismen grunden och vårt försvar för den demokrati vi lever i. Ett av de allvarligaste hoten mot vår demokrati och de reellt svenska värderingarna är att det politiska samtalet inte längre vårdas. För att samtalet skall kunna återupprättas krävs att vi kommer bort från ”Sverigevännernas” ovilja att se människan i mötet med de främmande.

Stefan S Widqvist

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.