Vikten av att "stämma i bäcken"

Insändare
PUBLICERAD:
Gunnar Odhner har läst Ivar Lo-Johanssons bok "Tröskeln".
Foto: Ragnhild Haarstad/SvP/TT
När Tyskland blev allt mer nazistiskt under 30-talet, spillde det över också på Sverige. I Tyskland brändes ”urartad” konst och litteratur. Svenska nazister försökte sig på något liknande. Ivar Lo-Johansson berättar om en sådan händelse i sin memoarbok Tröskeln.

En grosshandlare från Djursholm, Erhard Carlsson, medlem i värmlänningen Birger Furugårds parti, hade varit på en utställning med Bror Hjorths skulpturer och målningar på Färg och Form i Stockholm. Året var 1935. Han hade uppenbarligen tagit illa vid sig av några av skulpturerna. Vid hemkomsten skrev han ett brev till Hjorth, där han krävde att två av konstverken skulle avlägsnas från utställningen. De var sedlighetssårande, ansåg han.

När den blide Bror Hjorth, som ansågs vara en av Sveriges största bildhuggare, inte svarade, gick grosshandlaren till polisen, som skickade dit två konstaplar. De fann konstverken ännu mer stötande än grosshandlaren och krävde att fyra verk skulle tas bort. Om en av dem skrev poliserna: ”Skulpturen var grovt utförd, varför man icke kunde se på vilket sätt kvinnans fingrar voro placerade eller om de omslöt mannens könsorgan, men man kunde möjligen få den uppfattningen.”

Bror Hjorth blev förhörd av polisen och som den beskedlige man han var avlägsnade han också konstverken. Det hela blev omskrivet i tidningarna och folk strömmande till lokalen för att se på de tomma socklarna.

Nu ställde sig varenda tidning, utom två nazistanstrukna, bakom Bror Hjorth. Konstnärer och författare protesterade. Bror Hjorth själv tog polisanmälan hårt. Han hade aldrig anat att hans konst skulle väcka sådan uppståndelse. Ivar Lo-Johansson beskriver honom mästerligt: ”Bakom glasögonen med alldeles cirkelrunda linser, som såg ut som leksaksbrillor, skymtade ett par stora troskyldiga ögon, blåa som ett barns. Fast han log såg det ut som om han var ensam men följde med allting på avstånd. Hans svar på någon fråga tycktes ha stannat på läpparna, kanske berodde det på dövheten. Sinnligheten och värmen fanns där men det var först och främst ensamhet och godhet som man tyckte sig uppfatta.”

Av polisanmälan blev ingenting, även om polisen ansåg ingripandet befogat. Men media, konstnärer, författare och allmänhet hade ”stämt i bäcken”. Sådana ingripanden ville majoriteten av svenska folket inte veta av. Sverigedemokraterna företräder än idag liknande tankar, som när Jimmie Åkesson ville stänga ner P3. Det är viktigt att se sambanden. Det är viktigt att vi som vill ha en öppen och stark demokrati är eniga och bestämda och ”stämmer i bäcken”.

Gunnar Odhner

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.