Ett nej till OS är inget att sura för

Ledare
PUBLICERAD:
Maja Reichard, simmare, prins Daniel, kronprinsessan Victoria, Peter Eriksson (MP), Stefan Holm och Gunilla Lindberg, generalsekreterare för SOK, reagerar surt efter beskedet att Milano tilldelas vinter-OS 2026.
Foto: Stina Stjernkvist/TT
Vi är många som har betraktat ett vinter-OS i Stockholm som ett högriskprojekt. Vi kan vara tacksamma för att IOK kom till samma slutsats och gav spelen 2026 till Milano-Cortina. Det är dags att släppa drömmen om ett OS i Sverige.

De svenska IOK-medlemmar Gunilla Lindberg och Stefan Holm tillsammans med den svenska delegationen säger att de har gjort allt de har kunnat för att bärga de första vinterspelen till Sverige. Det räckte inte på långa vägar. Milanos seger var solklar.

Det svenska agerandet inför omröstningen framstår som amatörmässigt. Svenska olympiska kommittén hade räknat fel på en miljard kronor i sin ansökan. Budgeten på låga 13,1 miljarder kronor var orealistisk, en glädjekalkyl byggd på lösan grund. Det såg IOK och valde bort Sverige.

Kampanjmakarna har hävdat att Sverige går ”all in” i ett OS. Det är inte sant. I Italien har regeringen, Milano och folket slutit upp helhjärtat bakom ansökan.

IOK:s president Thomas Bach presenterar Milano-Cortina som värd för vinter-OS 2026.
Foto: Laurent Gillieron

Den svenska regeringen har inte skrivit under någon statlig garanti och statsminister Stefan Löfven har lovat att ett OS inte skulle kosta skattebetalarna en krona. Ändå ingår i konceptet att staten ska stå för den yttre säkerheten.

Vid OS i Vancouver 2010 kostade den yttre säkerheten över åtta miljarder kronor, i Turin fyra år tidigare tio miljarder. Skulle Löfven trolla fram de pengarna? Vem försökte han lura när han talade om noll kronor från staten?

Finansminister Magdalena Andersson har samtidigt sagt att välfärden kräver ytterligare 90 miljarder kronor fram till OS-året 2026. De flesta föredrar klokt nog att skattepengar går till fler händer i vården och fler vuxna i skolan än till att skydda ett superkommersiellt världsarrangemang.

Stockholms stad var i det längsta tveksam till att stötta ansökan. Stödet var inte ens halvhjärtat. Staden ville inte skriva under värdavtalet om Sverige fått OS. Det skulle Åre få göra, allt medan Stockholm skulle hyra ut sina arenor till IOK. Hur välkomnande var det?

Hur Stockholm skulle klara att härbärgera och transportera 500 000 gäster under två veckor står skrivet i stjärnorna. Infrastrukturen är redan nära en infarkt, staden klarar inte ens ett snöfall utan stora problem.

Sverige skröt med hur hållbart ett OS här skulle bli, men hade SOK verkligen strävat efter det hade de lagt längdskidorna i Falun och skidskyttet i Östersund.

Där finns redan förstklassiga arenor som nyligen (VM 2015 och 2019) visat att de klarar stora arrangemang med äran i behåll. Italien valde den modellen och placerade längdåkningen i Val di Fiemme och skidskyttet i Antholz.

Det blir OS-invigning i San Siro i Milano i stället för i Friends i Solna.
Foto: Antonio Calanni

Milano-Cortinas ansökan var helt enkelt bättre än den amatörmässiga svenska. Då hjälpte det inte att Stockholms finansborgarråd Anna König Jerlemyr (M) brast ut i desperat och falsk Abbasång under den sista presentationen.

Förespråkarna för ett svenskt vinter-OS har hävdat att vi inte bara kan vara gäster som ständigt snyltar hos andra. Vi måste själva stå som värdar någon gång. Men det folkliga stödet har varit skralt och resonemanget haltar rejält.

Sanningen är den att vi har försökt bjuda in till idrottsfest åtta gånger. Åtta gånger har IOK tackat nej. Det är bara att inse att de inte vill komma hit, hur duktiga vi än är. Eller tror oss vara.

Åtta nej borde räcka, vi kan därför åka till OS i andra länder med gott samvete. Det här är förhoppningsvis sista gången Sverige ansöker. Lägg pengarna på annat än meningslösa och på förhand dödsdömda OS-kampanjer.

Detta är en ledarartikel som uttrycker Värmlands Folkblads politiska linje, vilken delar arbetarrörelsens värderingar och är oberoende socialdemokratisk.