Vilken Dylan får vi se?

Krönikor
PUBLICERAD:
"Bräk."
Det var min gode vän J:s enda svar när jag berättade att Bob Dylan kommer till Karlstad igen och att jag den här gången tänker se honom.

Bräk?

Jag hade förväntat mig en betydligt mycket mer entusiastisk reaktion, kanske till och med hoppats på lite avund.

När vi säsongsarbetade på ett norskt slakteri i början av 2000-talet brukade J, som stod vid en och samma styckmaskin hela dagarna, roa sig med att försöka memorera samtliga texter från Blood on the tracks i kronologisk ordning. Det blir mycket text det, men så hade han också all tid i världen. En dag såg jag honom tyst triumfera vid det löpande bandet.

På kvällarna snurrade Desire, Another side of Bob Dylan, Blonde on blonde och den då nyutkomna Love and theft i min lilla medhavda bergssprängare och det var där och då, på en vacker men urtrist campingplats i det norska inlandet, som Dylan nådde fram även till mig.

Jag vet inte hur många gånger J har sett honom, och just ordet "bräk" har jag nog inte stött på i någon recension. Däremot har omdömena ofta varit allt annat än positiva, inte minst under tidsspannet då Dylan gjorde sina två tidigare konserter i Karlstad.

Men, man kan aldrig vara säker på var man har den märklige legendaren. När han som nybliven nobelpristagare gjorde ett par konserter i Sverige 2017 sjöng han tydligen, om inte fantastiskt, så åtminstone utan det där värsta rosslet.

Så låt oss hoppas.

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.