• idag
    26 okt
    • Vind
      4 m/s
    • Vindriktning
      S
    • Nederbörd
      0.1 mm
  • tisdag
    27 okt
    10°
    • Vind
      3 m/s
    • Vindriktning
      S
    • Nederbörd
      0.0 mm
  • onsdag
    28 okt
    10°
    • Vind
      6 m/s
    • Vindriktning
      S
    • Nederbörd
      0.0 mm
  • torsdag
    29 okt
    10°
    • Vind
      2 m/s
    • Vindriktning
      V
    • Nederbörd
      0.0 mm
  • fredag
    30 okt
    • Vind
      2 m/s
    • Vindriktning
      V
    • Nederbörd
      0.0 mm

Wallströms goda initiativ skymmer kärnfrågan

Debatt
PUBLICERAD:
"Jag är överens med Wallström om att icke-spridningsavtalet NPT, Non-Proliferation Treaty, är av fortsatt stor vikt, även om det kraftigt har naggats i kanten."
Foto: Claudio Bresciani/TT
I Aftonbladet den 11 juni i artikeln ”Jo, en värld utan kärnvapen är möjlig”, anser utrikesminister Margot Wallström (S) att skeptikerna har fel – nu kraftsamlar regeringen.

Då hon redovisar sitt och regeringens initiativ att samla en kärnvapenkonferens med ministrar från 16 länder grundad i nedrustnings- och icke-spridningsavtalet NPT, Non-Proliferation Treaty, vars huvudsyfte är att förhindra spridning av kärnvapen. Dock var inget av världens nio kärnvapenstater inbjudna, detta mot bakgrund av att tanken var att konferensen skulle sätta press på just kärnvapenmakterna. Wallström uttalar sig också i SVT Nyheter: ”Regeringens mål är en kärnvapenfri värld. Tyvärr ser vi just nu, både i retorik och i handling, att vi är på väg i motsatt riktning. Det är fler länder som vill skaffa sig kärnvapen, man moderniserar arsenalerna. Det händer väldigt lite på nedrustningsområdet.”

Jag instämmer med Wallströms oro över situationen och vi kan konstatera att både USA och Ryssland arbetar medvetet med en ny form av kärnvapen.

I den nya policyn ”Nuclear Posture Review” betonas vikten av att USA satsar mer på taktiska kärnvapen. De har mindre kraftfulla laddningar, jämfört med de strategiska kärnvapnen som kan utplåna hela regioner eller länder. Taktiska kärnvapen benämns även ”slagfältskärnvapen” eftersom de är mer träffsäkra, jämfört med de strategiska kärnvapnen. Sedan 2010 har Ryssland likaså satsat stora resurser på taktiska kärnvapen. Nu kommer USA:s atomubåtar med ballistiska missiler bestyckas med taktiska kärnvapenstridsspetsar. Även den nya stridsflygsmodellen F-35 som exporterats till flera europeiska och asiatiska länder, ska vara kapabel att bära taktiska kärnvapen. Försvarsdepartement Pentagon har varit tydligt med att både ”allierade” och ”partners” omfattas av USA:s nya kärnvapenpolicy. Ordet ”partner” nämns många gånger i dokumentet. ”Därför är det troligt att även Sverige åsyftas i dokumenten”, anser Robert Dalsjö, som är en av experterna på Sveriges militära relationer med USA, vid FOI, Totalförsvarets forskningsinstitut: ”Om Sverige skriver under FN:s resolution om förbud mot kärnvapen, skulle detta kunna komma att komplicera relationerna högst betydligt”, menar Dalsjö. Vidare säger han att ”Från amerikansk sida skulle man nog minst tycka att vi för en politik som inte hänger ihop, eller att vi helt enkelt är skenheliga. Vi vill ha säkerhetsgarantier från USA men samtidigt vill vi fördöma och förbjuda de kärnvapen som är en förutsättning för garantierna. Man kanske skulle tycka att ett så konstigt och otacksamt land får klara sig på egen hand.”

Det är uppenbart, att relationerna mellan USA-Nato-Sverige har kommit att få avgörande betydelse för hur Sverige ställer sig i kärnvapenfrågan och den vidare militärpraktiken. Frågan är om inte Sverige har börjat förlora sin förmåga att bibehålla en självständig hållning som innebär alliansfrihet i fred och neutralitet i krig?

Jag är överens med Wallström om att icke-spridningsavtalet NPT, Non-Proliferation Treaty, är av fortsatt stor vikt, även om det kraftigt har naggats i kanten. Från början var avtalets syfte att endast fem stater i världen skulle tillåtas att inneha kärnvapen; USA, Storbritannien, Frankrike, Folkrepubliken Kina, och Sovjetunionen. Dessa var då och är också nu de fem permanenta medlemmarna i FN:s säkerhetsråd. De förband sig att inte överföra kärnvapenteknik till andra stater. Vi kan idag se, att stater ur den ursprungliga kärnvapengruppen har brutit mot detta grundläggande krav i icke-spridningsavtalet.

Så här ser det ut: I januari 2018 fanns omkring cirka 14 500 kärnvapenstridsspetsar i världen, enligt Stockholms internationella fredsforskningsinstitut Sipri; Ryssland 7 000, USA 6 800, Frankrike 300. Storbritannien 215, Pakistan 130/140, Indien 120/130, Israel 80, Kina 68, Nordkorea 10/20. Brottet mot NPT:s syfte består av två delar; att några av ”de fem” har spridit och hjälpt andra stater att utveckla egna kärnvapen och för det andra, att i NPT:s syfte ingick också att succesivt avveckla kärnvapenmakternas egen kärnvapenarsenal. När man läser icke-spridningsavtalet finner man vittgående bestämmelser som kärnvapenmakterna brutit mot, t.ex. citat - artikel VI ”in good faith…promote nuclear disarmament.”

Positivt är likväl, att det idag är totalt 191 som är anslutna till NPT och som därmed förbundit sig att inte utveckla någon kärnvapenteknologi.

Utrikesministern uppger vidare att den delade opinionen är huvudorsaken till varför Sverige inte skrivit under. ”Det är väldigt delad opinion. Antingen är man för eller emot, och det finns väldigt få nyanser där emellan. Vi har inte majoritet i riksdagen för att binda oss till konventionen. Men vi återkommer inom kort med ett beslut i frågan” säger Wallström i SVT, 11 juni. På frågan om vad hon själv vill, blir svaret: ”Jag har varit engagerad i den här frågan i årtionden och känner väldigt starkt för den.”

I realiteten handlar den delade opinionen bara i viss utsträckning om den traditionella höger-vänsterskalan. Den centrala striden står i en politisk kamp inom både socialdemokratin och regeringen; mellan försvarsdepartementet, som inte vill störa samarbetet med Nato och utrikesdepartementet, som under lång tid arbetat med att förverkliga FN:s deklaration om kärnvapenförbud. Problemet med Wallströms hållning är inte det goda initiativet och genomförandet av ministerkonferensen utan vad hon själv och regeringen inte gör. Att opinionen är delad är ju inget argument för att inte driva det man själv borde anse vara väsentligt, att förespråka och då argumentera för ett undertecknande av FN:s kärnvapenförbud. För, enligt min mening, kommer trovärdigheten i kärnvapennedrustningen från socialdemokratin och miljöpartiet att urholkas, om man inte driver frågan om ett kärnvapenförbud i den svenska riksdagen. Därvid lag har jag samma uppfattning som Nobels fredspristagare Beatrice Fihn, som är chef för ICAN (International Campaign to Abolish Nuclear Weapons), när hon säger att: ”Vi välkomnar det svenska initiativet. Men om svenskt ledarskap i denna fråga ska tas på allvar behöver man skriva på förbudet mot kärnvapen.”

För det korta minnet kan det ju vara bra att påminna om hur Expressens ledarsida uttryckte sig när Nobels fredspris delades ut till kärnvapenmotståndet, ICAN: ”Låt inte Nobels fredspris bli draghjälp åt Wallström” samtidigt bojkottade Natoländernas ambassadörer i Oslo prisceremonin för att protestera mot att priset gick till just kärnvapennedrustningsaktiva organisationer.

Den svenska regeringen och riksdagens ledamöter borde, enligt min mening, vara mycket oroade över hur den reguljära militära diskussionen och praktiken har börjat sudda ut skiljelinjen mellan kärnvapen och konventionella vapen. Kärnvapen har blivit ett vapen bland alla andra vapen. Riksdagens ledamöter borde tänka över värdet av sina militärtaktiska spekulationer och istället förankra sina uppfattningar och beslut i den starka svenska opinionen mot kärnvapen. När Wallström talar om delad opinion pratar hon om den partitaktiska situationen i riksdagen, vilken inte är oväsentlig, dock motståndet mot kärnvapen är väl grundad bland svenska medborgare sedan lång tid tillbaka och den traditionella svenska politikens huvudlinje att arbeta för att minska kärnvapenrustningen och som slutmål se att kärnvapen helt avskaffas har i alla undersökningar ett överväldigande stöd hos den svenska befolkningen. Riksdagens ledamöter oavsett parti bör betänka att en politik för fred börjar med oss själva här hemma.

Stefan S Widqvist

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.