Bruce Springsteen - Varmt, elegant och inbjudande

Skivor
PUBLICERAD:
Bruce Springsteen.
Foto: Pressbild
“Låtarna kryper inte under skinnet så som man är van vid, men de känns sannerligen som hundra varma händer på axeln efter en lång dag.”

Folkpop

Bruce Springsteen

Western Stars
(Sony)

Det finns otaliga exempel på hur bra Bruce Springsteen är när han lämnar sin upptrampade stig. Som när han så smått för första gången började avveckla E-Street Band kring 1987 och gjorde "Tunnel of Love"-skivan. Eller de akustiska albumen "The Ghost of Tom Joad" och "Nebraska". Eller bidragen till filmerna "Philadelphia" och "The Wrestler". Ren magi.

Och nu mer än någonsin var det väl dags för The Boss att lämna den smetiga FM-rock han gömt sig i alldeles för länge, till förmån för något luftigare och mer betraktande. Den utmärkta Glen Campbell-ekande singeln ”Hello Sunshine” slog ner som en bomb utan förvarning i slutet av april, tillsammans med det fina omslagsfotot av svenske Kalle Gustafsson. Albumet "Western Stars" handlar så mycket mer om helhetsbilden än om de olika låtarna, även om materialet fortsätter utkristallisera sig vid varje lyssning. Men mest av allt sköljer en kedja varma, inbjudande ballader över oss, smyckade med smäktande stråkar och steelgitarr.

Låtarna kryper inte under skinnet så som man är van vid, men de känns sannerligen som hundra varma händer på axeln efter en lång dag. Om man nu ändå ska plocka favoriter, så varför inte börja med den allra tystaste på den avskalade skivan. ”Somewhere North of Nashville” är precis som albumet en klackspark, med ett hjärta stort som en ocean.

”Stones” hör också till de bästa spåren, för övrigt den låt som låter mest E-Street även om en stråksektion ersätter Little Steven. Titelspåret förtjänar också ett längre omnämnande, som även kapslar in hela albumets essens. En ljudsättning av kameralinsblänk och sol i ögonen. Det är filmiskt och 60-tal, ömsom mörkt och ömsom sentimentalt, med eleganta hookar och dramatiska lyft. Men också sprängfyllt av den medmänskliga närhet som Springsteen aldrig kommer skaka av sig.

Sedan hinner han också med fläskig smörsång i ”There Goes My Miracle” och cajungung i ”Sleepy Joe’s Café”. Två låtar som albumet inte precis står och faller med, men de bryter av och överraskar och det vill väl inte säga lite?

Bruce Springsteen.

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.