• torsdag
    29 okt
    10°
    • Vind
      2 m/s
    • Vindriktning
      V
    • Nederbörd
      0.0 mm
  • fredag
    30 okt
    • Vind
      2 m/s
    • Vindriktning
      V
    • Nederbörd
      0.0 mm
  • lördag
    31 okt
    • Vind
      2 m/s
    • Vindriktning
      SV
    • Nederbörd
      0.0 mm
  • söndag
    1 nov
    • Vind
      2 m/s
    • Vindriktning
      S
    • Nederbörd
      0.0 mm

Replik: världens mest sekulariserade land

Debatt
PUBLICERAD:
Kristian Petrov ifrågasätter biskop Sören Dalevis nationaldagstal som publicerades på VF:s debattsida 7 juni.
Foto: Hasse Holmberg
Hoten mot demokratin har ironiskt nog kommit från rörelser som sett som sin viktigaste uppgift att pådyvla andra sin uppfattning om godhet, sanning och renhet.

Dessa rörelser är ofta väldigt olika på ytan men har en gemensam kärna i tron att de äger en överlägsen ideologi, civilisation eller religion. För att värna demokratin måste därför gränsen mellan politik och religion upprätthållas, något som försvåras när biskop Sören Dalevi kopplar samman ”Gud” och ”nationen”.

Är Sverige världens mest kristna land? Den retoriska frågan ställer Dalevi i sitt nationaldagstal (återtryckt på VF debatt 7/6). Biskopen ifrågasätter här sambandet mellan demokrati och sekularism och målar upp kristendomen som den svenska välfärdsstatens essens.

Men tesen om de religiösa svenskarna faller på sin egen orimlighet. Länder med stor andel bekännande kristna (eller muslimer), och där religionen utövar ett starkt tryck på politiken, kännetecknas av andra värden än de som framhålls på den svenska nationaldagen. I dessa länder är allt som oftast homosexualitet förbjudet, abort bestraffas med långa fängelsestraff och andra perspektiv än kristna/islamiska hamnar i ett systematiskt underläge.

Det globala samhällsvetenskapliga forskningsprojektet World Values Survey har sedan 1981 kartlagt människors värderingar. Resultaten pekar på att Sverige är världens mest sekulariserade land. Ingen annanstans omhuldas individualistiska, frihetliga och rationella värderingar så starkt som i Sverige, och ingenstans spelar religionen en så marginell roll i det offentliga livet. Religiös tro, eller frånvaro av tro, betraktas som en privatsak. Men Dalevi vänder på steken, styrkt av nya teorier om ”Guds återkomst” i det ”postsekulära” samhället.

Men har inte kristendomen påverkat svenska samhällsinstitutioner? Jo, konstigt vore annars. Kristendomen var under århundraden den enda påbjudna trosriktningen, tidvis med dödsstraff för den som tänkte eller levde annorlunda. Men moderna uppfattningar om demokrati, mänskliga rättigheter och tolerans har också andra källor, bl.a. upplysningen och 1800-talets politiska ideologier. Ett exempel är jämlikhetsidén, som motiverar de nordeuropeiska välfärdsstaternas generella socialförsäkring. Det går möjligen att dra en parallell till den kristna barmhärtighetsdygden caritas, men att reducera välfärdsstaten till caritas är missvisande. Det amerikanska systemet, med ideella härbärgen, soppkök, allmosor och välgörenhetsgalor, inlindade i en helt öppen caritas-retorik, visar att sådan ”godhet” har svårare att komma åt fattigdomens orsaker. För den partikulära ”allmosan” hjälper inte den fattige ur dennes underordning utan förstärker snarare denna.

Luther, som Dalevi lyfter fram särskilt, har onekligen påverkat det svenska, men på vilket sätt han gjort det kan diskuteras. I Luthers samtid var den antika (”hedniska”) stoicismen på modet. Nystoicismen vädjade till människans egen kraft och självkontroll och tonade ned kyrkans roll. Istället skulle man skapa ett välordnat samhälle genom skötsamhet och disciplin. I detta plikt- och återhållsamhetstänkande finns också en del av ”svenskheten”.

Det finns även inhemska traditioner som utvecklats oberoende av kyrkan. Genom att rida Eriksgata blev de medeltida kungarna i Sverige erkända i de olika landskapen. Att maktens legitimitet hade en sådan folklig grund föregår inte bara reformationen utan även kristnandet, då rötter kan spåras till vikingatiden. Nattfrieriet, att svenska ungdomar under århundraden själva fått organisera valet av livspartner, istället för att giftas bort av sina släktingar eller byäldste, är en tradition som kyrkan länge motarbetade som osedlig.

Något av det mest betydelsefulla i svensk historia är den över tvåhundra år sammanhängande freden. Kristendomen har, trots sitt barmhärtighetsideal, varit en av katalysatorerna för korståg, religionskrig, häxförföljelser och kolonial erövring. Kärleken till nästan är det bibliska myntets ena sida, men avståndstagandet från den som lever fel, den andra. Vissa statsvetare vill gå så långt som att hävda att det finns ett proportionerligt samband mellan graden av befolkningsmajoritetens konfessionella religiositet och hur aggressiv landets utrikespolitik är.

Den rättighet som religiösa grupper allra mest omhuldar, religionsfriheten, har paradoxalt nog inte kunnat tryggas i något samhälle där kristendom (eller islam) har fått inflytande över politiken. Ändå verkar det nu vara på modet även i Sverige att framhålla att religionen bör få en mer framskjuten plats i politik och samhällsdebatt. Två riksdagspartier, KD och SD, har företrädare som uttrycker avsikten att ”påkristna” Sverige. Representanter för KD har efterlyst att statsministern bör nämna Gud i regeringsförklaringen samtidigt som de stött trosfränderna i Polen när de krävt att ordet ”Gud” ska föras in i EU:s grundlag. Kristendomen är alltså inte bara vänster, som Dalevi tycks förutsätta. Evangelisterna i USA har burit fram Trump, inte för att han uppvisar så många chauvinistiska drag utan för att han så konsekvent företräder ”family values”, motsätter sig abort, motverkar FN:s arbete för familjeplanering, och för att han, i ett led i att visa att han är mer from än alla tidigare presidenter, svor presidenteden på inte en utan dubbla (!) Biblar.

När biskopen avslutar talet med ”Gud välsigne Sverige/Gud välsigne oss”, så innebär det att religionens positioner flyttas fram i det sekulära samhället. Men uttrycket förblir mest ett amerikanskt idiom som i en svensk offentlighet, på en sekulär högtidsdag, känns lika samhällsrelevant som om man hade avslutat med ”Allahu akbar” eller ”Leve världsrevolutionen”. Det bibliska mottot om att var sak har sin tid, och sitt sammanhang, kunde inte vara mer passande. Principen om att religionen är privat är kanske ett av de mest centrala svenska värdena, och något av det mest livskraftiga som reformationen medfört. Att bryta mot denna princip på nationaldagen är minst sagt ironiskt.

Kristian Petrov

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.