VF:s recensent Björn Stefanson om en uppsättning som skulle må bra av att komprimeras – men som kanske kan bli perfekt.
Scenografen har i stort sett kunnat luta sig tillbaks, ta fram bord, några stolar och en soffa så är allting klart för att bjuda på folklustspel; kvarteret Almen är som gjort för ändamålet.
Men visst tar Värmlandsteatern en risk. Det finns ju en stor publik som minns den klassiska tv-versionen av Söderkåkar och som inte kan undvika att jämföra.
Här ska dessutom fler än pigan Malin (Monica Zetterlunds paradroll i tv-versionen) prata värmländska, eftersom handlingen är förlagd till Karlstad.
Risk då för att dialekten blir plump som i en nyårsrevy, men regissören och manusbearbetaren Carina Ekman nöjer sig med några enstaka grovkornigheter.
Inledningsvis känns uppsättningen lite småseg, vilket kan bero på premiärnerver, men efterhand slappnar ensemblen av, kanske stärkt av att sångnumren sitter riktigt bra, med Emma Österbloms fina dragspel som enda ackompanjemang.
Här gäller också att ensemblen ser var den sätter fötterna, eftersom spelplatsen är kullerstensbelagd och dessutom försedd med en gräsplätt med förrädiska kantstenar.
Här finns dock rutin så det räcker, där speciellt Claes Carling kramar allt ur sin roll som den guldhjärtsförsedde murarbasen Johan.
Men påtagligast scennärvaro tycker jag att Wicktoria Jackman har som pigan Malin. Hon sjunger bra och tillsammans med konstapeln Karlsson (Mattias Bernspång och postiljonen Olsson (Robert Johansson) har hon ett nummer som får hela föreställningen att lyfta; den sistnämnde har också en riktig showstopper när han till synes utan inandning sjunger alla gatuadresserna i sin postutdelningsrutt. Mycket roligt.
Och att roa är förstås folklustspelets huvudsakliga uppgift, med några enstaka markeringar kring klass mot klass och kvinnlig frigörelse.
Ändå tror jag att uppsättningen skulle må bra av att komprimeras. Nästan tre timmar inklusive paus känns i mesta laget, speciellt när kyliga vindar sveper runt på innergården. Men kanske blir alltihop perfekt när sommarkvällen är ljummen.
Låt oss hoppas att Värmlandsteatern och dess publik har flera sådana framför sig.