Syltryggen, del sjuttielvahundraförton

Krönikor
PUBLICERAD:
– Innebandy? Det är ingen sport, det är en diagnos!
Så sa sjukgymnasten till mig, mer på allvar än skoj, och mellan dimslöjorna av ländryggssmärtor som letade sig ned hela vägen till höger stortånagel var jag böjd att hålla med. Både bildligt och bokstavligt.

Jodå, efter nästan tre år av ickeischias åkte jag dit i vintras igen. Tre flyttar toppades med en klassisk klubbhuvud-under-fotenvurpa på innebandyn, och sen gick jag och kved igen. Den där ilande, strålande (i ordets minst positiva betydelse) värken som i mitt fall byggs på så länge jag står eller går. Sitta går däremot bra, mystiskt nog.

Efter ett miniryggskott orsakat av i princip ingenting alls blev det dessutom etter värre nyligen, därav besöket hos doktorn på företagshälsovården. Följt av sjukgymnastvisiten. En äldre, uppenbart kunnig herre med fasta åsikter om bollspel med eller utan klubba.

Jag haltade hem med lite övningar och skrev ett tårfyllt tack-och-farvälbrev till innebandygruppen. Och nu i morse drog jag till Kristinehamn för att lägga mig i röntgenapparaten. Den är tydligen mindre upptagen än diton i Karlstad.

Om min gamle kumpan har rätt i uttalandet “Vadå, nån ryggrad har väl aldrig du haft?” får vi se när plåtarna framkallats. Det kan ju vara fantomsmärtor.

Tills vidare fortsätter jag sammanbitet att lösa mina 10 000 steg per dag på det enda sätt jag kan. På cykel, med stegräknarn instoppad i strumpan. Pling-pling.

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.