Den interaktiva skolgården

Krönikor
PUBLICERAD:
"Vi är alla små barn på skolgården som nervöst försöker passa in den här galna och knäppa världen."
Foto: JANERIK HENRIKSSON / TT
När jag gick i skolan avskydde jag rasterna.

De innebar oftast en tid av osäkerhet. Oroligt såg jag mig över axeln om de tuffa eleverna närmade sig, den där obehagliga känslan fladdrade som fjärilar i magen. Ibland hade jag turen att slippa undan och någon annan blev den som föll offer för de hårda orden och knuffarna in i skåpen. Jag minns att jag då pustade ut i lättnad, att jag till och med skrattade med och att jag genom det kanske kunde passa in, om så för en liten stund.

Jag kan ibland bli trött på att läsa människors kommentarer i flöden, inlägg och diskussionsgrupper på nätet. Det är som om vi tillåter oss tappa all form av sans när det kommer till att föra fram kritik till något som inte överensstämmer med våra egna värderingar. Det kan vara allt från en politiker som begått ett misstag, en influensers ogenomtänkta flygresa i en tid av koldioxiddebatter eller en politisk agenda som inte ligger i linje med vår egen åsikt. Självklart är jag inte emot att resa debatt, göra satir eller föra fram kritik. Det jag pratar om är den där svansen av hårda och elaka kommentarer som ofta följer efter ett inlägg på sociala medier. Vi lever i de stora drevens tidevarv. Begår du ett misstag och strular till något i livet så har vi andra nu rätten att koka ner hela din person, hela ditt väsen som människa till det misstag du precis begått. Vi jagar dig på nätet, skriver hånfulla kommentarer och riktar våra interaktiva revolvermynningar mot dig, begår karaktärsmord för att vår magkänsla godkänt det.

Jag är en av många som följer och uppskattar det omtyckta och stundtals väldigt roliga kontot Dyngbaggegalan på Instagram. Kontot har idag flera hundratusen följare och klipp från nyheter och Tv läggs ut, oftast med motivet att driva med människor som klippet handlar om. Jag brukar skratta och trycka på likeknappen men jag måste medge att skrattet ibland fastnar i halsen när jag läser kommentarerna under klippet. Det kan stundtals vara ganska hårda ord. Som i ett trollslag är jag då tillbaks på skolgårdens asfalt. Jag ser mig ängsligt över axeln och skrattar med för att passa in och vara en del av gemenskapen. Men hur kul vore det att vara i andra änden? Att jag själv blir det virala klippet som delas? Skulle jag då skratta lika mycket? I Todd Solondz film Happiness säger en av familjemedlemmarna efter att ha skrattat gott åt den ena systern I'm not laughing at you, I'm laughing with you, varefter den utskrattade systern lite skamset viskar But I'm not laughing. Det är så lätt att skratta eller skriva hårda kommentarer för att vi tror att alla personer förstår vår humor eller kritik. Varför inte tänka till en extra gång nästa gång du postar något? Om vi inte kan säga samma sak till en människa IRL så kanske vi ska låta bli att skriva?

Vi är alla små barn på skolgården som nervöst försöker passa in den här galna och knäppa världen. Det är så lätt att haspla ur sig hårda ord och råa skratt för att passa in. Det är så lätt att den godhet och empati vi talar så gott om faller undan när vi sitter bakom våra flottiga skärmar och plitar ner våra åsikter, våra gråtsmileys och hårda kommentarer. Våra ord kan göra mer ont än vi tror. Även om vi stör oss på någons klumpiga förehavande så kanske vi bör påminna oss om att det finns en människa bakom inlägget, en människa med ett lika rikt känsloliv som vi har.

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.