En tragedi att inte växa upp i Värmland

Krönikor
PUBLICERAD:
Norrlänningen Tobias Holmgren är upprymd efter en krogkväll i Karlstad.
Foto: Peter Bäcker

Att träffa nya människor är svårt, konstaterar Jerry Seinfeld och George Costanza när de 2009 återförenas i tv-serien ”Simma lugnt, Larry”.

– Vi är omringade av människor. De är alldeles intill oss, på bussen och på gatan. Ändå kan vi inte mötas, säger Jerry, och tillägger:

– Främlingar har fått ett dåligt rykte. Några rötägg har sabbat det för alla andra.

Minnet av samtalet kommer till mig efter lördagens utekväll på lokal i Karlstad.

Jag och kamraten har hamnat på en krog nära Klarälven. Ganska snart dyker tre rosigt och rusigt glada personer upp – främlingar – med varierande grad värmländsk brytning, och frågar om de får plats vid vårt bord.

Det är en vanlig fråga under sena lördagskvällar på lokal, som på de allra flesta platser brukar följas av att borden delas upp i två läger. Inget av sällskapen säger sedan ett ljud till varandra utan fokuserar på sina egna grupper, fast inställda på att få vara i fred också i ett folkmyller. Klassiskt tryggt beteende; klassiskt svenskt beteende.

Klassiskt svenskt beteende – förutom bland värmlänningar. Fem minuter senare vet jag nämligen allt om detta medelålders gifta par från Björneborg och den 25-årige Degerforsbon som de dragit med sig.

Förutom vad de arbetar med och har för sommarplaner, lär jag mig att den unge pôjken stiger upp vid 13-tiden varje lördag och äter sex ägg till frukost, att ingen i sällskapet är förtjust i sättet som Reine Brynolfsson uttalar ordet Google i ljudboksversionen av ”Män som hatar kvinnor” (GÅGGEL), och att det gifta paret just har investerat 54 000 kronor i ett eget spa-bad (”det är ingen jacuzzi, precis som alla bubbel inte är champagne!” understryker mannen). För att bara nämna några saker. Efter två timmar ihop går vi vidare till en annan bar och fortsätter att prata långt in på natten.

Hur paret och ynglingen känner varandra? Det gör de inte. För två timmar sedan var de främlingar också internt, men råkade i sällskap och slog följe hit. Och nu har de alltså rekryterat oss. För så fungerar värmlänningarna.

Här lider ni inte av Jerrys och Georges problem. Hos er är det lätt att träffa folk. Det har det alltid varit, en frukt av landskapets närhet till Norge och Island där skaldekonsten var välspridd under vikingatiden. Inget svenskt landskap har därför så många framstående författare som ert, och i inget annat är man bättre på att snacka med människor.

Följaktligen är kvaliteten på främlingar också bättre än i Seinfelds New York. Eller för den delen i New Orleans, där Tennessee Williams sorgliga pjäs ”Linje lusta” utspelar sig.

Även om du inte har sett den eller någon av dess filmatiseringar, är chansen god att du i alla fall känner igen huvudpersonen Blanche DuBois bevingade sista ord: ”Jag har alltid förlitat mig på främlingars vänlighet”.

Blanches verkliga tragedi är inte sinnessjukdomen, den tilltagande alkoholismen eller att hon miste sitt arv; den är att hon inte växte upp i Värmland. Hade hon gjort det skulle ”Linje lusta” inte ha varit ens hälften så fruktansvärd.

En nöt som Elis i Taserud nog redan hade knäckt när han önskade en jordglob, ”men helst en med bara Värmland på”.

Tobiaskommissionen

Tobias ger inte mycket för ilskna fiskmåsar.
Foto: Roland Johansson / TT

Anmälan avseende: Kulturens väktare

Saken: På Sandgrunds tak tronar i sommar en folkilsken fiskmås som anfaller var och en som råkar trampa lite snett på sin väg förbi eller in i Lars Lerins konsthall. Senast jag angreps av den var i söndags, då jag och en god vän fick huka oss och springa. Vi greps av två fasor: 1) att den kanske skulle slita upp våra ansikten eller halspulsådrar, 2) att den skulle få för sig att hämndbajsa på oss som fåglar gör. Ingen måsbebis har setts strosa på gräsmattan intill, så jag får anta att den purkna pippin inte agerar av moderskänslor utan bara är leds på att bli störd av en massa folk hela tiden. Ska ni passera byggnaden, håll er då till asfalten. Om ni inte är supersugna på att uppleva en scen ur Hitchcocks ”Fåglarna” i Virtual Reality vill säga.

Beslut: Fälld

Alsters herrgård.
Foto: Helena Karlsson

Anmälan avseende: Frödings minnesgård levererar

Saken: I söndags besökte jag Alsters herrgård för att ta del av den guidade visningen. Jag vet att Frödingsällskapet är en högst aktiv trupp och att minnet av skalden lever starkt i Värmland – ändå blev jag lite paff när jag märkte att över 20 personer hade löst biljett till den första av dagens tre rundturer. Det stora intresset är välförtjänt. Guiden Sara var ytterst kompetent, solen ytterst välvillig, och trädgården ytterst frodig, prunkande och grön. Vill man ha ett kvitto på att Sverige och i synnerhet Värmland har ett levande kulturarv är ett besök att rekommendera. [Fotnot: När kommer det en spelfilm om Frödings liv? Tiden har varit mogen ett bra tag]

Beslut: Friad

Vad ska ersätta “Game of thrones”?
Foto: HBO via AP

Anmälan avseende: Succéns arvtagare

Saken: ”Game of thrones” sista två säsonger må ha sugit möglig lök, men det hindrar inte serien från att förbli en av tidernas största tv-succéer. Dess mest imponerande bedrift måste vara att den ökade folks toleransnivå för fantasygenren, så att det plötsligt blev helt normalt att diskutera drakar, profetior och magi med kollegorna på jobbet, inte bara med kufkompisarna vid rollspelsbordet. I dess spår kommer massvis med storsatsningar i samma fålla. Förutom alla eveventuella "GoT"-spinoffer ska bland annat Robert Jordans fantasyromaner bli serie, samt omtyckta bok- och tv-spelssviten ”The Witcher”. Risken för övermättnad lurar förstås i faggorna.

Beslut: Återremiss

Natasha Lyonne gör huvudrollen i tv-serien “Russian doll”.
Foto: Andy Kropa

Tobias gillar: Nadia

Netflixserien ”Russian doll” har en handling som känns igen. Speldesignern Nadia avlider hastigt och lustigt på sin 36-årsdag, bara för att vakna upp på födelsedagsfesten och återuppleva allt på nytt. Oavsett hur försiktigt hon väljer sina steg, oavsett vilka andra beslut hon fattar, drabbas hon gång på gång av döden – av en bil, i en trappa, en störtande hiss – och kvällen börjar om.

Att delar av storyn verkar norpad direkt från ”Måndag hela veckan”, och att jag alltid har haft lite svårt för skådisen Natasha Lyonne (från bland annat ”Orange is the new black”) som gör huvudrollen, gjorde mig tveksam till att alls investera tid i serien. Men så såg jag att superroliga Amy Poehler från ”Parks and recreation” stod som medförfattare till manuset – och det blev åka av.

Ett förnuftigt beslut. Lyonne kommer helt till sin rätt som den självupptagna, drogliberala och avspända Nadia, som trots sina långrandiga Woody Allen-monologer faktiskt lyckas väcka genuin sympati (och en hel del skratt i det annars mörka temat).

Se ”Russian doll” ni också. Det blir en bra uppvärmning till Wermland Operas musikalversion av ”Måndag hela veckan” som har premiär nästa år.

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.