Beslutsdagen närmar sig

Debatt
PUBLICERAD:
ÖB Micael Bydén är av åsikten att Försvarsmakten inte bör ansluta sig till FN:s konvention om ett förbud mot kärnvapen.
Foto: Anders Wiklund/TT

Jag har tidigare i VF:s spalter diskuterat problematiken i artiklarna ”Kärnvapnens vara eller inte vara” (6/1), där frågan restes om huruvida de värmländska riksdagsledamöterna kommer att ställa sig bakom ett förbud eller inte? I artikeln ”Den enögda regeringsutredningen” (23/1), diskuterade jag om Sveriges trovärdighet i nedrustningsfrågor fortfarande skulle vara giltigt om riksdagen röstade enligt utredarens förslag att inte stödja FN:s kärnvapenförbud. Artikeln ”Låt inte stormakterna bestämma” (10/2), pekade på den stora skillnaden i förhållande till kärnvapennedrustning mellan Gorbatjov-Reagan-erans nedrustningsambitioner och Trump-Putins upprustningssträvanden.

Först åter till vad saken konkret gäller, nu när dagen för riksdagens beslut i kärnvapenfrågan närmar sig.

Den 7 juli 2017 röstade FN:s generalförsamling för antagandet av konventionen om förbud mot kärnvapen. 122 stater röstade för konventionen. Förhandlingarna bojkottades av kärnvapenstaterna och de flesta länder som ligger under USA:s kärnvapenparaply. Den 20 september 2017 kunde stater börja signera konventionen. Konventionen träder i kraft när 50 länder skrivit under och därmed ratificerat konventionen. Detta har den svenska riksdagen ännu inte gjort.

Sverige har länge varit en global föregångare för kärnvapennedrustning och ett ställningstagande som inte innebär ett kärnvapenförbud skulle markera ett paradigmskifte i svensk säkerhets- och utrikespolitik. Men självklarheten i att skriva under konventionen och därmed officiellt ansluta sig till arbetet för fullständig avveckling av kärnvapen har ifrågasatts. De senaste årens försvarspolitik har pekat i en annan oroväckande riktning, t.ex. när Sverige skulle rösta om att underteckna värdlandsavtalet med Nato saknades garantier för att kärnvapen inte skulle föras in på svensk mark och att avtalet ökade risken för att sådan införsel på sikt skulle tillåtas. Det borde ha ingått ett förbud mot att föra in kärnvapen i Sverige i avtalet. Försvarsministern och militärdebattörer i media anklagade kritikerna mot värdlandsavtalet för att vara naiva, men också för att sprida rysk desinformation, där man likställde ett förespråkande av nedrustning och avspänning med att ge stöd åt en auktoritär rysk president. Tvärtom är jag liksom andra, som arbetar med fredsfrågor, oroade av ökade ryska aggressioner och konsekvenserna av Krims annektering.

Men till skillnad från försvarsministern och upprustningsivrarna menar jag, att den historiska erfarenheten visar att hållbar fred nås genom avspänning och nedrustning och inte genom att ansluta sig till en kapprustningstävling, där allt fler länder deltar. När tar den svenska politiken åter upp våra uttalade utrikespolitiska mål att arbeta för nedrustning och arbeta för att minska spänningarna för att bidra till att väpnade konflikter ej bryter ut? är min undran inför framtiden. Den socialdemokratisk-miljöpartistiska regeringens militärdominerade syn på säkerhetsfrågorna kommer dock snart åter till konkret uttryck, då övningen Baltop 2109 hålls mellan 9 juni och 21 juni. 12 000 soldater samlas i Skåne, 44 örlogsfartyg och över 40 stridsflyg och helikoptrar kommer att befinna sig i södra Östersjön. Sexton Natoländer plus Sverige och Finland kommer att genomföra flera amfibieoperationer och träna luftförsvar, minröjning och ubåtsjakt. ”Nato vill ha en symboleffekt mot framför allt ryssarna”, säger överstelöjtnant Jan Forsberg som är före detta lärare i militär teknik vid Försvarshögskolan och i dagstidningen Sydsvenskan välkomnar Sveriges ÖB Micael Bydén den amerikanska närvaron i Östersjön. ÖB Bydén ansåg vidare att Sverige inte bör ansluta sig till FN:s konvention om ett förbud mot kärnvapen och under Bydéns ledning av den svenska Försvarsmakten har Sverige ingått i kärnvapennära samarbeten utan att varken försvarsminister Hultqvist eller utrikesminister Wallström ifrågasatt detta. Det framgår med all tydlighet av Försvarsmaktens remissvar på utredningen om ett förbud mot kärnvapen. Vad innebär alliansfriheten när Försvarsmakten har tillåtits utveckla ett nära beroende av Natos kärnvapenbeväpning? Är Sverige i praktiken ett alliansfritt land? Övningen i södra Sverige styrs från NATO-flaggskeppet USS Mount Whitney, ett 188 meter långt örlogsfartyg.

Jag var en av dom som trodde att vi övervunnit frågan om kärnvapenhot som strategi för global säkerhet, att ”terrorbalansen” och ”det kalla kriget” var över, men jag misstog mig. Allt fler länder har skaffat kärnvapen, i början av 2018 fanns över 14 000 kärnstridsspetsar, av vilka drygt 3 700 var utplacerade och operativa. Nästan 2 000 stod redo att avfyras med kort varsel. Och världens militärutgifter ökar. De uppgick till nästan 17 000 miljarder kronor. USA står för 35 procent, Kina för 13 procent, Ryssland för 3,8 procent. De tre största Natoländerna i Europa – Frankrike, Storbritannien och Tyskland – står gemensamt för 8,5 procent.

Sverige rustar upp militärt och en majoritet i riksdagen höjde nyligen försvarsbudgeten från 54 miljarder med upptrappning till 84 miljarder år 2025. SAAB och Bofors ser positivt på utvecklingen och glädjer sig tillsammans med vapenlobbyisterna och i medierna sprids allt oftare fantasifulla hotbilder som skapar oro och uppmuntrar militär upprustning med ökade försvarskostnader som konsekvens.

Den stora utmaningen just nu är att den svenska regeringen behöver växla om, och återta en sansad säkerhetspolitisk hållning som åter grundar sin politik i samtal och diplomati. En nödvändighet om de uttalade utrikespolitiska målen om fred och nedrustning inte bara skall vara vackra ord vid offentliga middagar. Varken den svenska eller världens säkerhet kan bygga på hotet från kärnvapen. Våra försvarspolitiska samarbeten borde inte undergräva Sveriges möjligheter att verka för fred och nedrustning i världen. Hittills har inga krig förhindrats eller fred skapats av vapen, som om de används förintar 100 000-tals människoliv och tillintetgör livsnödvändiga samhällsstrukturer. Att kärnvapens avskräckande effekt skapar säkerhet är en argumentation som historien visat varit falskt och borde inte längre tas på allvar av någon. Avvecklingen av kärnvapen utgör en grund för mänsklighetens framtida liv och överlevnad. Dags för svenska riksdagen att ställa sig bakom FN:s kärnvapenförbud!

Stefan S Widqvist

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.