Sätt nu fokus på de riktiga problemen

Ledare
PUBLICERAD:
Jonas Eriksson (MP), Tuve Skånberg (KD), Linda Ylivainio (C), Karin Enström (M), Hans Ekström (S), Matheus Enholm (SD), Mia Sydow Mölleby (V), Bengt Eliasson (L) i Konstitutionsutskottet prickar enhälligt socialförsäkringsminister Annika Strandhäll (S).
Foto: Pontus Lundahl/TT
Ett enigt konstitutionsutskott (KU) prickar socialförsäkringsminister Annika Strandhäll för hur hon sparkade Försäkringskassans generaldirektör Ann-Marie Begler. Det var en väntad och korrekt prickning, men nu bör regering och riksdag ägna sig åt de riktigt stora problemen.

Alla vet att Ann-Marie Begler inte gick frivilligt. Det har hon själv upprört berättat från första stund. KU slår fast att dialogen inte fyllde de krav som ställs och att det finns brister i dokumentationen.

Det är allvarliga formfel, men KU har inga invändningar mot att Begler fick sparken. Regeringen har självklar rätt att tillsätta och avsätta generaldirektörer.

Att Strandhäll inte skötte samtalen med Begler på ett korrekt sätt är olyckligt, men motiverar inte den misslyckade misstroendeförklaring som Moderaterna försökte vinna förra veckan. Några nya försök att avsätta Strandhäll lär och bör det inte bli.

Nej, släpp den striden och ta i stället tag i de sjukförsäkringar som Annika Strandhäll ansvarar för. Här finns det en hel del att rätta till. Sjukpenning och sjukersättning (förtidspension) ska inte vara en budgetregulator och sparbössa, men det har de varit i snart 30 år.

Det har lett till en jakt på sjuka och en kraftig minskning av de totala kostnaderna. SVT:s Agenda hade i söndags räknat ihop den sammanlagda kostnaden för sjukpenning och sjukersättning till 81 miljarder kronor i år. Mycket pengar, men räknat i dagens penningvärde är det den lägsta summan på 2000-talet.

Omräknat i del av BNP blev det ifjol 0,69 procent, att jämföra med toppnoteringen från 1998 på 2,88 procent. Kostnaderna har pressats ner till en fjärdedel av BNP oavsett om landet haft en röd eller blå regering.

De som fått betala är de som är sjuka och inte klarar att jobba. Fokus har varit på siffrorna och inte på människorna. Sverige har Europas strängaste regler för att få sjukersättning. Sju av tio som sökte i fjol fick avslag.

Antalet som får sjukförsäkringen indragen har också ökat kraftigt, särskilt bland lågutbildade, visar rapporten ”Fattigdom gör inte människor friskare” från tankesmedjan Katalys. Regeringen tog visserligen bort det siffersatta målet om nio sjukdagar per person och år, men Försäkringskassan fortsätter med de hårda bedömningarna. Nya skräckhistorier dyker stadigt upp.

Det är både en klass- och en jämställdhetsfråga. Kvinnor och de med hårdast arbete är mer sjukskrivna. Psykisk ohälsa är den vanligaste orsaken och stressen har ökat. Att stå inför risken att efter 180 dagar tvingas ut till ”normalt förekommande arbete” på en fiktiv arbetsmarknad gör inte sjukskrivna friskare.

I stället för att göra arbetslivet mer mänskligt har politikerna gjort ersättningssystemen mer omänskliga. Det rätta sättet att minska sjukkostnaderna borde vara att se till att folk inte blir sjuka av arbetet och att de får hjälp att komma tillbaka till sitt vanliga jobb igen.

Det är orimligt att låta sjuka och förtidspensionerade falla genom det sociala skyddsnätet. Varje människa som gör det är ett fall för mycket, som DN:s liberala ledarsida skriver.

Detta är en ledarartikel som uttrycker Värmlands Folkblads politiska linje, vilken delar arbetarrörelsens värderingar och är oberoende socialdemokratisk.