Okunskap eller manipulation?

Debatt
PUBLICERAD:
“Det är mycket tveksamt om M, KD och SD kan lyckas frammana någon entusiasm bland övriga EU-länder för sin kärnkraftspolitik.“
Foto: Henrik Montgomery/TT
Det är en märklig kärnkraftsdebatt som pågår i Sverige just nu.

Tagna på sängen av att klimatkrisen nog ändå är lite verklig, efter att länge ha avfärdat den som hysteri och "vänsterflum", tutar partierna på högerkanten nu offensivt i kärnkraftshornet som Lösningen med stort L. Frågan är bara - lösningen på vad? Främst verkar det vara en lösning på den egna bristen på klimatpolitik.

Lustigast är Ebba Bush Thors (KD) appell om att "rädda" Ringhals 1 och 2. Hon vet naturligtvis att detta är gamla reaktorer, byggda 1974, som ändå inte hade gått att köra längre än till 2025, hon måste veta att inneslutningsplåten i den ena reaktorn är sönderkorroderad och det skulle behövas mångmiljardinvesteringar för att fixa den och därtill de nödvändiga säkerhetsåtgärder som efter Fukushimakatastrofen är lag inom EU. Detta har varit allmän tillgänglig information under många år. Vattenfalls vd Magnus Hall förklarar det återigen i SvD den 24 maj under rubriken "Mer kärnkraft är inte lösningen".

I denna nyvakna vurm för kärnkraft verkar det ha undgått debattörerna att kärnkraftverk har en begränsad livslängd. Lyckligtvis finns denna kunskap hos en mängd forskare och företagare och därför har Sverige redan den ersättning i form av förnybar el som gott och väl räcker till när de båda äldsta reaktorerna i Ringhals stängs.

Eftersom kärnkraften plötsligt fick en stor roll i EU-valdebatten, trots att den inte hör hemma där, kan det vara intressant att titta på lite siffror från andra EU-länder. Tomas Tobé (M) vill ju driva på för gemensamma satsningar på kärnenergi inom EU.

Italien, Österrike, Litauen har inga kärnkraftverk i drift längre och har i folkomröstningar beslutat att inte bygga nya. Tyskland hade 18 reaktorer i drift när katastrofen i Fukushima ägde rum 2011. Nu återstår 7 som ska stängas senast 2022, efter ett enhälligt parlamentsbeslut.

Kärnkraftslandet nummer ett i Europa, Frankrike, har för närvarande 58 reaktorer i drift. Av dessa är 46 byggda mellan 1977 och 1989 och planeras alla gå i pension före 2030. Hittills har bara ett fåtal franska reaktorer tillåtits gå över 40 år av säkerhetsskäl. I själva verket har deras 12 hittills stängda reaktorer haft en genomsnittlig drifttid på 21 år. (Genomsnittet i världen är 23 år enligt Stanforduniversitetet). Nu kan det hända att några ändå kommer att bedrivas under längre tid eftersom Frankrike, som många andra länder, har varit långsam i sin energiomställning. I Frankrike sker all drift över 40 år på dispens för övertid.

Men varför ersätter de då inte gamla reaktorer med nya, som partierna på högersidan vill att vi ska göra i Sverige?

Jo, de har försökt. Världens "modernaste och säkraste" reaktor, EPR, började byggas 2007 i Flamanville, skulle vara klar 2012 och kosta ca 33 miljarder kr. Det senaste budet är att den ska vara klar 2020 till en kostnad av 109 miljarder. Samma kostnadsökningar och förseningar gäller tre likadana projekt som det franska företaget EDF bygger i Finland (Olkiluoto) och i Storbritannien (Hinkley Point). EDF är till 85 procent statligt. 2016 var deras skulder ca 375 miljarder kr, vilket i sin tur har ökat på den franska statsskulden. Det är alltså franska skattebetalare som får stå för kärnkraftsprojekt som, om de någonsin blir färdiga, ger el till en kostnad på hittills över 1 kr/kWh, alltmedan sol- och vindel nu är nere på mindre än hälften.

De s.k. fjärde generationens reaktorer förs fram som något nytt och fräscht. Men bridreaktorer har redan prövats och förkastats i Frankrike, Tyskland och Storbritannien på grund av instabilitet och risker, även för kärnvapenspridning, stora kostnader och inte minst enorma protester. Folk vill inte ha en plutoniumfabrik som granne.

Det är mycket tveksamt om M, KD och SD kan lyckas frammana någon entusiasm bland övriga EU-länder för sin kärnkraftspolitik. Där har den sortens entusiasm sedan länge bleknat och snarast övergått i rådlöshet.

Liv Jofjell

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.