Liberalernas sista strid?

Ledare
PUBLICERAD:
Erik Ullenhag är en av tre som vill bli Liberalernas nya partiordförande.
Foto: Henrik Montgomery/TT
Efter en lång och pulshöjande sluträkning av EU-parlamentsvalet, kunde det till sist på fredagen bekräftas att Liberalerna – Sveriges mest EU-vänliga parti i ett land med rekordmånga EU-vänliga väljare – till sist lyckas klamra sig fast vid ett enda litet mandat.

Partiledaren Jan Björklunds tid som partiledare slutar i moll. De usla valresultaten har hopat sig och det nära förestående partiledarbytet känns flera år försenat. Och då är tajmingen ändå rätt usel.

Björklund lämnar mitt i ett internt bråk om regeringssamarbete med Socialdemokraterna och efterträdaren kommer i allt väsentligt få fokusera på Liberalernas plats i förhållande till detta samarbete snarare än att försöka återuppliva ett parti i dödsrosslingar.

Inte i mer än i nån uddamätning sedan valet har Liberalerna lyckats ta sig över fyraprocentspärren. Internt verkar man mest bråka om huruvida det usla opinionsläget beror på att man valt att bryta allianssamarbetet – eller på att man inte bröt det tillräckligt snabbt.

Sanningen är snarast att få väljare vet vad Liberalerna tycker, om de ens har några starka övertygelser alls som gör dem relevanta. Varför slänga bort en röst på ett parti vars nuvarande ledare under hela regeringskrisen mest satt och väntade på att Centerns Annie Lööf skulle ta ställning för att sedan göra likadant?

Kanske är det symtomatiskt för ett sådant parti att se sin frälsning i tre partiledarkandidater som alla i allt väsentligt varit helt frånvarande från politiken i flera år.

Inför ett partiinternt stormöte på måndagen som föregriper det slutliga valet av huvudkandidat i mitten av juni och det riktiga valet av partiordförande om en knapp månad finns det nämligen tre kandidater kvar: Tidigare statsrådet Nyamko Sabuni, tidigare statsrådet Erik Ullenhag och tidigare riksdagsledamoten Johan Pehrson.

Oavsett vem av de tre som väljs kommer dessa alltså inte kunna delta i några partiledardebatter i riksdagen under hela mandatperioden, ingen av dem har ju en riksdagsplats.

Om att Liberalerna väljer mellan ”föredettingar” kan man förstås säga en hel del.

Dels förstås att det känns rätt desperat att till den allra högsta posten välja mellan personer som inte ens verkar ha gått på partimöten i nån större omfattning de senaste åren. Personer som lämnade politiken när de tappade tunga partiuppdrag.

Är det någon som tror att de två kandidater som går förlorande ur partiledarstriden kommer att jobba vidare på gräsrotsnivå? Det känns, oavsett parti, rätt unket att de mest framträdande partimedlemmarna kan villkora sitt engagemang med topposter.

Men med det sagt säger ändå det att Liberalerna letar efter vägledning utanför den i dag styrande kretsen, att man verkar ha fattat att partiet gått vilse nånstans – långt innan man gjorde slut med alliansen.

Hur hittar man tillbaka – och är strategi viktigare än ideologi? Ja, det avgör ju Liberalerna själva förstås. Och det är egentligen det enda i den liberala röran som imponerar: att partiet inför beslutet turnerar runt i landet och frågar ut kandidaterna inför partimedlemmarna innan dessa får bestämma.

Detta är en ledarartikel som uttrycker Värmlands Folkblads politiska linje, vilken delar arbetarrörelsens värderingar och är oberoende socialdemokratisk.