Tänk om man aldrig skulle få se ut

Krönikor
UPPDATERAD:
PUBLICERAD:
Vi hade inte sett det finstilta, och vi såg heller ingenting ut. Från hotellrummet på Alströmergatan i Stockholm.

Det flashiga löftet från Connect hotell hade blinkat rött som pizzeriornas smaklösa skyltar, vi hade just bokat stans billigaste rum. Wow.

Men vi höll på att tappa andan när vi kom in i skokartongen, och hade syrebrist när vi vaknade. Det fanns inte ens plats att sätta ner fötterna bredvid sängen, man fick hasa sig ur och ta sig upp i den med skohorn.

Fasa var att inte se ut. Tänk att aldrig få se ut. Som någon, det vore förstås värre.

Sambon räddade oss, rätt bestämd hade hon säkert varit i receptionen, och tog oss upp till högsta våningen. Top of Kungsholmen, med fyra fönster på rad.

Vi njöt av resten, av långhelgen. Med Artipelag trots kölden, Hammarby-Norrköping, trots kölden där också, och bluessöndagen i sju av Gamla stans välvda källarrum, trots rumsvärmen.

Fotbollen var av allsvensk toppklass. Där fanns Bajens briljante Muamer Tankovic och Pekings ursnabbe Jordan Larsson, anfallsess som förbundskapten Janne Andersson garanterat skulle få bättre nytta av än bästföre-Guidetti, Quaison och några till med käpp samt bänknötande proffs.

Lärde inte Janne Andersson något av den finska hockeyuttagningen? Med guldsmak.

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.