Sladdbarnet

Krönikor
PUBLICERAD:
"För hur många hatade grästrimrar kan egentligen stå och skämmas i samma hörn av ett förråd?"
Foto: Tobias Röstlund / TT
Ni kanske sitter där och tror att jag är en man som får saker gjorda. Låt mig då bara berätta att min diskmaskin gick sönder i mars och att jag fortfarande diskar för hand. Eller att jag för bara ett par veckor sedan satte upp en ”Ingen reklam tack”-skylt på min brevlåda efter att ha funderat på det sedan jag flyttade in. För tolv och ett halvt år sen.

Men i söndags gjorde jag i alla fall slag i saken och bytte något annat som irriterat mig ända sedan jag skaffade den. Något som också inträffade för lite drygt tolv år sedan.

När man blir med hus och därmed också trädgård behövs ju allehanda arbetsredskap för att hålla den i skick. Inte för att själva trädgården, gräsmattan och buskarna direkt har prunkat – däremot växer ju ogräset som om det inte funnes någon morgondag.

Alltså införskaffades en synnerligen elegant grästrimmer. Orange och svart i bästa Orange is the new black-anda och den fungerade som en dröm. Ett par tre minuter åt gången.

För det spelade ingen som helst roll hur ofta, länge, intensivt eller högteknologiskt jag laddade batteriet på den – efter tre minuters klippande flämtade den till likt Darth Vader med astmaanfall och sen var det bara att ladda batteriet i fyra timmar igen.

Till slut började vi hata varandra och den fick stå och skämmas i ett hörn i förrådet medan ogräset levde loppan runt hela tomten och jag vände ryggen till och tänkte att ogräs ju också är grönt.

Men så i söndags fick jag plötsligt ett ryck och kände att det faktiskt fick vara nog. Ett googlande lika intensivt som lönlöst vidtog eftersom klockan var så mycket att de flesta butiker packat ihop och börjat helga vilodagen. Tills jag insåg han den där Clas från Insjön fortfarande hade öppet – och tycktes ha en billig och funktionell trimmer med sladd av tillräckligt känt märke för att jag inte skulle frukta dess funktioner och eventuellt bli osams med den inom en snar framtid.

För hur många hatade grästrimrar kan egentligen stå och skämmas i samma hörn av ett förråd?

Snabbt ut till Bergvik, snabb affär innan jag hann ångra mig och sen ut och klippa, trimma, permanenta och styla varenda kant jag kom åt runt hus och stuva. För som alla vet ger ju ett väl utfört arbete en inre tillfredsställelse och är den grund varpå samhället vilar.

Så om jag nu bara kan få tummen ur och köra bort gräsklippet och skräpet som rensandet gav upphov till kanske jag kan nå den där tillfredsställelsen.

Men det kan ju å andra sidan ta ett dussin år till om jag känner mig själv rätt.

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.