Laleh - Tar fram monsterproducenten inom sig

Skivor
PUBLICERAD:
Laleh.
Foto: Claudio Bresciani/TT
“Det är den svenskspråkiga halvan jag återkommer till, som manifesterar albumets självsäkra förmåga att sätta fingret på glappet mellan det förflutna och framtiden.”

Pop

Laleh

Vänta!
(Warner)

Det här har vi väntat på. När Laleh för sjunde gången satt sig i producentstolen för att spela in en fullängdare har hon sannerligen rattat till något fint och personligt. Jag ska erkänna att föregångaren "Kristaller" passerade mig ganska obemärkt förbi, även om jag vet att den var en succé både på försäljnings- och turnésidan. Men det är verkligen klasskillnad på "Vänta!" med vassare spänst, sväng och djup.

Vilken lyx det måste vara för Laleh att ha en monsterproducent inom sig själv. De dagbokslika noteringarna i det lite Håkan Hellströmdoftande titelspåret är så himla gripande och känns som de sömlöst drar samman sextonåriga och trettiosexåriga Laleh Pourkarim. Där, mitt i de ganska nedtonade stråk- och pianoarrangemangen uppstår albumets största popmagi. ”Jag har väntat hela livet på något / Jag har frågat alla andra för jag trodde kanske kanske alla andra förstått mer än mig /…/ men alla andra väntar också på något”.

Men "Vänta!" är inte bara ett inåtblickande album, Laleh har också plats för tjo och tjim och en stadig hand att accentuera det. Främst märks detta på den senare halvan där hon sin vana trogen placerar in låtar på engelska. Detta tilltag börjar kännas mer och mer rimligt med tanke på att hon i åratal växlat boende mellan Los Angeles och Sverige. Den geografiska skillnaden mellan de kaliforniska palmerna och snålblåsten i Norden biter sig fast i den lite mer resonerande och strävare a-sidan och de piffigare, glammigare spåren på b-sidan.

Gudarna ska veta att det krävs avvägning och tålamod för att smälta in en del av de plastigaste ljuden i till exempel ”City of Angels” och ”Makes Me Smile”. Men det är den svenskspråkiga halvan jag återkommer till, som manifesterar albumets självsäkra förmåga att sätta fingret på glappet mellan det förflutna och framtiden, utan att tappa greppet om beatet. Det är lekfullt och naivt men också knivskarpt medvetet, där fraser fångade i luften samsas med verbala smockor. Om bara fler popstjärnor kunde mogna på det här sättet.

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.