Historien upprepar sig igen

Insändare
PUBLICERAD:
Gunnar Odhner har läst Sebastian Haffners bok "En tysk mans historia" om åren 1914-1933.
Foto: TT
Det kan löna sig att leta på loppisar.

På en sådan hittade jag, bland travar av böcker, ”En tysk mans historia”, skriven av Sebastian Haffner. Han dog 1999 och efterlämnade ett halvfärdigt manuskript om Tyskland under åren 1914 till 1933. Det är också skildringen av det senare året som är den tyngst vägande delen i boken. Här kan vi verkligen lära av historien.

Under 1933 gick Tyskland på ett oförutsägbart sätt från demokrati till diktatur. Nazisterna fick 44 procent av rösterna i valet och Hitler kunde få majoritet tack vare ett borgerligt kristet parti. Han blev legalt utnämnd till rikskansler och satte genast igång att bekämpa sina motståndare med både lagliga och olagliga medel. ”Nazisterna var fiender”, skriver Haffner. ”Det misstog jag mig inte på. Men det jag fullständigt misstog mig på var vilka fruktansvärda fiender de skulle bli.” Det som skulle ske hade majoriteten svårt att föreställa sig!

Redan i april 1933 var nazismens grepp om Tyskland så starkt att man vågade sig på en bojkott mot judiska affärer, företagare och tjänstemän. Genom att offentligt hota judarna förde man upp frågan på dagordningen – ett grepp som också används i vår tid. Varför har vi plötsligt börjat diskutera vilka som är svenskar och inte och fråga oss vad svenskhet är? Det finns många paralleller mellan Hitlers strategier och Sverigedemokraternas, låt vara att dimensionerna skiljer sig åt.

Under början av 1933 kunde majoriteten i Tyskland inte föreställa sig vilken brutalitet, nazismen skulle medföra, menar Haffner. Livet fortsatte för de flesta som vanligt, vilket invaggade människor i en falsk trygghet. De etablerade politiska partierna svek. Haffner anklagar de tyska socialdemokraterna för att springa i Hitlers bakhasor genom att bedyra att de också var ”nationalister”. Kopian blir aldrig bättre än originalet!

Terrorn gjorde människor rädda och osäkra. I juni bröt sig en SA-patrull in hos en socialdemokrat i Köpenick för att ta med sig honom. Han och hans söner satte sig till motvärn och sköt ihjäl två SA-medlemmar. Som vedergällning sökte SA-patruller nästa dag upp samtliga kända socialdemokrater i Köpenick och dödade dem. En lag infördes som med stränga straff hotade den som påstod att massmorden hade ägt rum.

”Den värld som jag hade levt i upplöstes, försvann, blev osynlig, dag för dag och på ett självklart sätt, alldeles ljudlöst”, skriver Haffner. ”Nästan varje dag hade ännu en bit av den hade sjunkit till botten och försvunnit: Man såg sig omkring efter den, men den fanns inte mer.” De smygande revolutionerna är kanske de farligaste. Sker sådana i Europa idag?

Förändringarna drevs av nationalismen, tanken på att tyskarna skulle bli ett homogent folk (känns det igen?) och därför också av ett hat mot alla avvikande, exempelvis judar. En av Haffners vänner talar plötsligt om för honom, på fullt allvar, att han är ”en fara för staten” genom att kritisera Hitler. Även ”arier” som Haffner tillhörde plötsligt de avvikande, de som måste rensas bort för att Tyskland skulle bli homogent.

Haffners perspektiv är borgerligt, men det kanske inte är så dumt. Genom att han noggrant redogör för sina känslor, åsikter och ståndpunkter ger han en mycket levande bild av hur han själv och andra människor drunknade i nazismens häxkittel. Haffner själv emigrerade till England 1938 och etablerade sig som journalist. ”En tysk man” borde vara obligatorisk läsning för inte minst politiker. ”En nödvändig bok att läsa och ta ställning till”, skrev GP i sin recension. Det är bara att instämma.

Gunnar Odhner

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.