Expert och biståndsarbetare i laglösa länder

Debatt
PUBLICERAD:
"Jag får det bestämda intrycket att Karphammar misstror Natos officiella motiv för Kosovo-kriget, men jag skulle på just den punkten önska att han konkretiserade sitt resonemang."
Foto: Daniel Olausson
Mats Parner har läst “Domare i laglösa länder” av Christer Karphammar.

Att gå i Cirkel är ofta givande. Under de två senaste åren har jag varit med i en diskussionsgrupp, som strålat samman var tredje vecka och analyserat folkrättsfrågor, krig och internationella konflikter. Vår huvudfokus har varit och är alltjämt Syrien. Men vi har dessutom behandlat Afghanistan, Irak, Libyen, Ukraina och sönderfallskrigen på Balkan i forna Jugoslavien och åtskilligt mer än så.

Det är mot den bakgrunden som värmlänningen 1945–09–17 Christer Karphammar lyckats fånga mitt intresse och gjort betydande och troligen bestående in- och avtryck. Jag har inte träffat Karphammar, inte ännu, men uppmärksammade Daniel Olaussons fina porträtt av honom i Folkbladet tisdagen den 16 april i år.

Att jag skriver den här texten beror dock i första hand på att jag även läst Christer K:s nyutkomna bok Domare i laglösa länder (Norlén & Slottner) och konstaterat att det INTE är vilken skildring som helst. Den är tvärtom mycket speciell.

I nästan ett decennium, 1995–2003, har Karphammar jobbat i Bosnien-Hercegovina, Serbien, Kosovo, Albanien och Kroatien med att vidareutbilda jurister, arrangera seminarier, döma brottslingar och på olika sätt försöka påverka de nämnda ländernas mer eller mindre korrupta rättssystem i demokratisk riktning. Om allt detta får läsaren veta mycket. Också om det rödglödgade hatet mellan skilda etniska grupper efter de blodiga krigen på 1990-talet vet författaren att berätta. På hans vrede och förtvivlan behöver ingen ta miste. I Bosnien var ’de rättslärde’ blint övertygade om att alla serber är skyldiga till allt som läggs dem till last, medan serbernas inställning till bosnierna var likartad.

Det gavs ingen pardon och visades ingen misskund. Allt annat kunde ändras, men just det oförsonliga hatet förblev konstant.

Det som gör Karphammars utgåva speciell är emellertid något helt annat – författarens öppenhet och beredvillighet att lägga (nästan) alla sina mer personligt färgade kort på bordet, politiska, ideologiska, familjerelaterade och övriga. Han döljer inte att de långvariga sejourerna på Balkan till slut höll på att knäcka honom mentalt och beröva honom allt livsmod. En i taget brast hans illusioner. Det har lett till en framställning, där rent existentiella frågor getts väl tilltaget utrymme i den aktuella boken.

– Finns något som är rätt eller fel eller handlar allt i sista instansen om rent subjektiva uppfattningar, undrar författaren på sidan 226. ”Får man slå ett olydigt barn? Inte här i Sverige men på många andra håll.” – Om alla världens människor finge avgöra denna fråga under demokratiska former, så skulle ju majoritetsbeslutet bli ett obetingat JA: det är helt okej att aga ett olydigt barn. ”Liknande funderingar hade jag om dödsstraff, terrorhandlingar, krigsförbrytelser, blodshämnd och så vidare.”

När Karphammar inledde sin internationella karriär som jurist och hjälparbetare på Balkan, så var han sedan årtionden, törs jag påstå, väpnad med genuin rättskänsla och ett äkta patos. Dessa egenskaper har förblivit intakta, även och inte minst under hans svåraste och tyngsta period, åren 2007–2011. På samma gång var han medlem i Rotary, entusiastisk jägare, traditionellt fördomsfull på vanligt svenskt maner och hade länge betraktat USA som ”världens frälsare”. Att vara en framgångsrik man på livets olika arenor, helst på de allra flesta, värderade han (alltför) högt.

Till sist blev kollisionen mellan alla svårförenliga ideal oundviklig.

Det resulterade för Christer K:s del i svartsyn: världen styrs av fullblodsegoister, nästan hela Balkan är korrupt, FN, EU, Nato och ”världssamfundet” sviker och gör så i likhet med stormakterna, USA i minst samma utsträckning som Ryssland och Kina.

Onsdagen den 24 mars 1999 inledde Nato sina bombanfall av Serbien och Kosovo som ett led i det så kallade Kosovo-kriget. Offensiven pågick utan avbrott i 78 dagar och stred mot folkrätten, FN-stadgan och även mot Natos egen stadga. Man kan säga att bombkampanjen, som för övrigt sammanföll med Natos femtioårs-jubileum, innebar en strategisk vändpunkt och ställde mänskligheten inför fullbordat faktum: Nato gav sig för första gången under sin existens rätt att ingripa i konflikter out of area, alltså i krigshandlingar, där inget av medlemsländerna var direkt inblandat.

Insatsen motiverades i strikt humanitära termer. De bomber som fälldes påstods alla ha omisskännlig fredskaraktär. Icke desto mindre krävdes flera tusen dödsoffer, hundratusenden blev utan arbete och 372 industriella centra totalförstördes.

Jag får det bestämda intrycket att Karphammar misstror Natos officiella motiv för Kosovo-kriget, men jag skulle på just den punkten önska att han konkretiserade sitt resonemang. Finns några humanitära krig? Var detta krig humanitärt? I så fall på vilket eller vilka sätt?

Persongalleriet i den laglösa land-volymen är omfångsrikt. Där ryms ett otal manliga vänner, kvinnliga beundrarinnor, fyra döttrar med stor åldersmässig spännvidd och inte minst författarens serbiska fru. Biografiska och självbiografiska inslag flödar. De kompletterar effektfullt filosofiska, politiska och rent yrkescentrerade avsnitt och framhäver bokens karaktär av självutlämnande ’jag-skildring’, som sådan inte helt olik Jan Myrdals nyligen utgivna Ett andra anstånd (Norstedts).

”Att leva innebär att ta ställning. Jag hatar likgiltiga människor” – odi gli indifferenti – uppges Antonio Gramsci (1891–1937) en gång ha sagt. Det är ett yttrande helt i Karphammars anda. Hans bok kan ses som ett enda långt debattinlägg om livet självt och om den svåra, ofta omöjliga, konsten att uppträda sant mänskligt.

Mats Parner

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.