Vems lagom är bäst?

Krönikor
PUBLICERAD:
Jag satt på ett tåg och frös här om dagen. Det var onödigt tidigt på morgonen och det drog någonstans ifrån. Så jag började fundera på ett och annat, som man ju gärna gör när man fryser på tåg.

Det jag i huvudsak försökte tänka på var alla gånger som jag inte frusit på tåg, utan istället svettats ihjäl. Som man ju gör då och då. Tänk om det hade varit möjligt att jämna ut det där, om det på något sätt gått att använda värmen från det ena tillfället för att slippa frysa vid det andra.

Och vice versa då förstås.

Sen vandrade tanken vidare mot alla gånger jag varit vrålhungrig utan något att äta. Och alla gånger jag ätit för mycket och varit proppmätt. Det hade ju också varit rätt skönt att slippa, både det ena och det andra. Att liksom jämna ut hunger och mättnad till en ständigt behaglig nivå.

Eftersom jag nu verkligen kände att jag var något på spåret (ja, jag satt ju trots allt på ett tåg, eller snarare i ett tåg, annars kunde det gått riktigt illa) så spånade jag vidare på det där och kom fram till alla gånger jag varit så trött att jag bara velat stupa ner i en säng och sova, i motsats till alla gånger jag redan legat i en säng och varit för pigg för att kunna somna. Eller alla gånger jag känt mig ensam och övergiven och velat ha sällskap, som förstås då kunde ställas mot alla gånger jag bara velat få vara i fred en stund.

Jag insåg att mina tankar drogs mot något väldigt typiskt svenskt. För när man kapat bort de högsta topparna och djupaste dalarna (inte landskapet) finns ju bara det mellanmjölksgrå lagom kvar däremellan. Samtidigt vore det ju tråkigt. Ordet lagom har fullt förståeligt trots allt en negativ klang, och inte blir klangen direkt bättre av de valaffischer som tapetserar vårt land just nu.

För hur roligt är lagom egentligen?

Hur skulle vi kunna uppskatta den himlastormande glädjen om vi inte samtidigt upplevt den bottenlösa sorgen? Går det verkligen att ha riktigt, riktigt roligt om man inte vet hur det känns att ha oändligt tråkigt? Kan man njuta av värmen om man inte frusit halvt ihjäl?

Så medan jag satt där och frös märkte jag att människorna runt omkring mig inte verkade göra det samma. Kvinnan bredvid mig tycktes helt oberörd av det isande kalla draget. Samma sak med det unga paret med varsin dator mitt emot mig. Hade värmen i vagnen höjts kanske de hade försmäktat medan jag funnit det behagligt. De kanske tyckte att det redan var alldeles lagom i den där tågvagnen, vilket naturligtvis väckte frågan:

Om nu lagom verkligen är bäst och om vi ska sträva efter att göra saker mer lagom, vems lagom ska vi då förhålla oss till?

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.