En sonettkrans full av pärlor

Böcker
PUBLICERAD:
Olivia Bergdahl.
Foto: Helene Ringberg
“De korta, mättade beskrivningarna av att vara barn i Göteborg efter diskoteksbranden eller ungdom efter EU-toppmötet är perfekt avvägda.“
Lyrik

Barnet - en sonettkrans

Olivia Bergdahl

(Ordfront)

Olivia Bergdahls andra diktbok är en nätt och snyggt formgiven volym på 35 sidor. Estradpoeten som vann SM i Poetry Slam när hon var 17 år har också hunnit med en roman, en skiva, krönikor, några stora priser och oräkneliga scenframträdanden. Hon läser rytmiskt, levande, rimmat eller fritt, ibland iklädd glittrig kroppsstrumpa, ibland till disco. Och nu släpper hon alltså något så anmärkningsvärt som en sonettkrans. Denna hopplöst smala, nördiga, omoderna diktform som associeras med Petrarca, Stagnelius och Shakespeare får här ge struktur till en feministisk utvecklingshistoria med flera bottnar.

En sonettkrans består av 15 stycken 14-radiga sonetter där varje dikt börjar med slutraden i den föregående. Den sista sonetten utgörs av alla de andras förstameningar men bildar ändå en fristående dikt. Rimflätningen kan se lite olika ut och Bergdahl är så trygg i den att hon ledigt kan göra innovativa avstickare. Troligen är det första gången någon rimmar IFK på Le Figaro.

Bergdahl släpper det vanliga formkravet på jambisk vers, följer varken den engelska femtaktiga eller den franska sextaktiga, men sonettformen har varit med om värre. Lindegrens kända verk “mannen utan väg” från 1942 är helt utan slutrim och går under termen “sprängd sonett”.

“Barnet” handlar om att växa upp och bland metaforerna återkommer havet: “att bli till i vågen”, och att klättra över staket. Existentiella frågor och vardagsuttryck avlöser ledigt varandra och texten är full av pärlor, i kronologisk ordning. En scen där barnet står med armen runt sin syster upprepas längre fram, men då är det den unga kvinnan som står med armen runt sig själv. De korta, mättade beskrivningarna av att vara barn i Göteborg efter diskoteksbranden eller ungdom efter EU-toppmötet är perfekt avvägda.

Den avslutande dikten kallas traditionellt mästarsonett. Som sista konststycke bänder Bergdahl den till dagsaktuell, fasansfull verklighet och berättelsen vrids ut och in.

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.