En av våra stora feltänkare?

Debatt
PUBLICERAD:
"Min gissning är att Myrdal kommer att gå till litteraturhistorien som en av våra betydande jag-berättare – och som en av våra stora fel-tänkare."
Foto: Björn Larsson Rosvall/TT
Mats Parner har läst Jan Myrdals senaste bok.

"Ett andra anstånd", heter den precis 400-sidiga berättelse som utkom på Norstedts förlag i april. Titeln hänsyftar på det faktum att upphovsmannen – den snart 92-årige skriftställaren Jan Myrdal i Varberg – hela två gånger (1988 och 2015) besegrat Liemannen på teknisk knockout och fått uppskov med att dö. Vid det första tillfället drabbades han av hjärtinfarkt ett stycke utanför Moskva, och vid det andra fick han blodförgiftning – sepsis – i Degerfors. Men som sagt utan att tvingas lämna det jordiska.

Jag har läst boken med intresse, delvis också med behållning, men är kluven till innehållet.

Den nya volymen är en så kallad jag-bok, den sammanlagt sjunde i sitt slag om nu "Gubbsjuka" (2002) räknas dit, men till skillnad från alla de tidigare jag-böckerna omspänner detta anståndsverk hela Myrdals liv ifrån tioårsåldern och framåt. De självbiografiska in- och anslagen dominerar, mer genom att hustrur, vänner, fiender, släktingar och tillfälliga förbindelser passerar revy än genom att politiska vägval eller ställningstaganden undersöks och skärskådas. Textens kopulationsfrekvens är påfallande hög. Myrdal brukar ju understryka att könet och arbetet är hans båda starkaste drivkrafter. De vidlyftiga avsnitten om 1933–06–10 Maj Lidbergs – hans andra hustrus – otrohetsaffärer, menstruationscykler, beslöjade rävblickar och inre liv tillfredsställer högt ställda krav på stringens och encyklopediskt vetande.

Men jag betvivlar att allmänintresset och det publika gensvaret når lika svindlande höjder. Massor av detaljer är så intima att de strängt taget bara kan angå äkta mannen själv.

Slående är att Myrdal alltid har varit obrottsligt lojal med sitt eget ungdoms- och uppväxt-jag, så även i den nya boken. Genom alla år har det varit föräldrarna Gunnar och Alva, som fått bära hundhuvudet för de hätska kontroverserna inom familjen. Det är min övertygelse att skuldbördor och skämskuddar borde fördelas jämnare mellan de tre kontrahenterna än hittills. Den verbalt så begåvade hetsporren Jan dolde nog sina änglavingar ganska omsorgsfullt och tillhörde knappast de lättfostrades skara.

Någon gång på hösten 1944 jagade far och son varandra runt ett Bruno Mattson-bord på övre våningen i familjeresidenset. Den utlösande faktorn lär ha varit – jag har mycket tillförlitliga källor – att junior i ett obevakat ögonblick lagt sina vantar på seniors kondomer. Plötsligt lyfte Jan en stol mot sin far och hörde sig själv tala klarspråk: ”ett steg till gubbdjävel och jag slår in skallen på dig!”

Med detta hade situationen blivit ohållbar. Jan lämnade sitt föräldrahem, for västerut, bosatte sig på Pihlgrensgatan i Karlstad och började som 17-årig praktikant på Värmlands Folkblad. Därifrån bar det av till först Göteborg och därefter till Oslo, där han (1945) inledde en terapisession hos den berömda psykoanalytikern och kommunisten Nic Waal (1905–1960), en människa som kom att betyda oerhört mycket för honom.

Alltifrån de första stapplande stegen på VF har JM skrivit regelbundet i 75 år och gett ut cirka 100 verk. Ingen kan beskylla honom för att ha legat på latsidan – i något som helst avseende.

För tio-elva år sedan skrev jag en essä på ungefär 45 000 tecken med hård kritik av Myrdals allmänna framfart och ideologiska universum. Han slog tillbaka i den tjocka utgåva som heter Skriftställning 21 (Celanders, 2013) och återkommer nu i sitt anstånds-opus – på sidan 126 – med en kort recension av mina drygt tio år gamla skrivarmödor:

”Mats Parners text finns på Google. Den är intressant, då den på en gång är omsorgsfullt researchad, som det heter på nuvarande svengelska, samtidigt som den går helt snett i varje skifte.”

Numera sätter jag inget större värde på min bedagade JM-essä. Den är alltför polemisk, lättviktig och anspråksfull och inte alls så distanserad som jag skulle vilja. Men i sak är min hållning densamma som då. Det betyder att jag underkänner åtskilligt av vad Myrdal skrivit om Stalins terroristiska sovjet-stat, Mao Zedongs folkrepublikanska Kina, Pol Pots ’Demokratiska Kampuchea’, Vladimir I Lenins elitistiska organisationsmodell o s v. Någon gång i mitten av 70-talet tog jag farväl av kommunismen eller, mera precist, av bolsjevismen. Det gjorde inte Myrdal. Den åskådning han bekände sig till omkring 1942 är i allt väsentligt identisk med den som vägleder honom än i dag, 77 år senare.

Alltså skriver han med den troendes rätt att jag ”går helt snett i varje skifte”. Vad nu DET innebär...

Massakern på Himmelska fridens torg i Beijing, Salman Rushdie-härvan, synen på de romska tiggarna, kurtisen med den högerextrema avisan Nya Tider – i mängder av frågor skiljer sig mina uppfattningar från Myrdals. Samtidigt medger jag villigt att hans förtjänster är obestridliga på nivåer vid sidan av de rent politiska. Han skriver bättre än lejonparten av författarkollegerna, uttrycker sig med både skärpa och elegans och har väl fyllda (om än osorterade) kunskapsfonder. Mångsidigheten imponerar liksom hans fotografiska minne. I Svenska Dagbladet höjdes Ett andra anstånd till himmelska skyar av Margit Richert (30 april), och även på flera andra ställen har kritikerna varit överraskande generösa.

Men något tredje anstånd blir förmodligen inte aktuellt. Min gissning är att Myrdal kommer att gå till litteraturhistorien som en av våra betydande jag-berättare – och som en av våra stora fel-tänkare.

Mats Parner

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.