Jag vandrar aldrig ensam – tjohoo!

Krönikor
PUBLICERAD:
Det här kommer att bli en sån där spalt som min far och min kumpan Å kan kasta åt skogen direkt. Men det är tvunget. Åh, mitt Liverpool FC: detta underbara lagbygge, lett av världens bästa tysk.

I tisdags bänkade jag mig med ett par kumpaner, den ene av dem en renrasig Homo Sapiens (dito LFC-supporter) och den andre en Manchester United-fan, i soffan med noll förväntningar. 0-3 mot Barcelona, ett av världens allra bästa lag, går bara inte att vända på.

Två timmar senare var vi allihop hesa, svettiga, tårögda och med gåshuden på fullt ställ. På Anfield stod fansen kvar på sina platser och sjöng “You´ll never walk alone” så att spanjorerna nästan fick tinnitus. Man United-polarn vände sig till mig, och sa med åtminstone 90-procentigt allvar: “Det här avgör saken. Jag byter lag!”.

Tränaren Jürgen Klopp har fått mycket beröm efter mirakelvändningen, ändå inte tillräckligt mycket. Han har jobbat konsekvent och säsong för säsong finjusterat truppen för att få in rätt karaktärer. Men framför allt har han skapat en atmosfär av glädje, samhörighet, attityd. Hjärta. Något som jag gissar är den moderne tränarens allra största utmaning i en tid när marknadskrafterna löpt amok och spelarlönerna uppnått astronomiska belopp.

Det är underbart. Och den 1 juni ska undret fullbordas.

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.