Nya "Avengers" är inte tillräckligt gay

Krönikor
PUBLICERAD:
Scen ur “Avengers: Endgame“.
Foto: Disney/Marvel Studios/AP

Efter sju svåra år av överdramatiska, utdragna explosioner är den sista "Avengers"-filmen "Endgame" äntligen här. En film som inte bara är epokskiftande i det att den avslutar "Avengers"-sagan, utan också för sitt rundande av en betydligt viktigare milstolpe: Lanserandet av den första öppet homosexuella rollfiguren i en Marvelfilm.

Så! Vem i ensemblen har äntligen kommit ut ur garderoben, tror ni?

Är det Thor? Iron Man? Hulken? Hawkeye?

Ingen av de ovanstående. Personen som outar sig är faktiskt inte en av hjältarna, utan en helt anonym bifigur, som i en scen talar ut om en dejt och säger någonting i stil med: ”Jag tror att jag ska träffa HONOM igen.”

Det är allt. Ögonblicket är förbi på … tja, ett ögonblick.

Och som ni märker, var ordvalet ”lansera” lite väl starkt.

Jon Lovett, tidigare talskrivare åt Barack Obama, lät sig inte heller imponeras.

– När jag var 14 hade jag verkligen behövt en homosexuell superhjälte i en blockbuster-film. Och jag tror att det finns många homosexuella ungdomar som verkligen skulle behöva det, precis nu, säger han i den egna podcasten "Lovett or Leave it", och fortsätter:

– Kanske var det otroligt viktigt för producenterna (med mångfald och representation), men den här scenen är inte ett bevis för det.

Det är lätt att förstå hans besvikelse. Jag har själv många gånger skrivit i VF om Hollywoods synbara framsteg. Men en enstaka svart superhjälte som Black Panther gör ingen sommar. Disney, detta allsmäktiga mediebolag, tycks ständigt dra i handbromsen, rädda för att motreaktionen skulle bli kraftig i USA och världen om företaget skulle släppa en film med en homosexuell rollfigur i centrum.

Kanske har de rätt. Men sådan hänsyn tar man bara om man oroar sig för sina miljardintäkter, inte om man verkligen vill berätta historier som berör och betyder någonting.

Representation – att kunna se sig själv, eller i alla fall någon som skulle kunna vara en själv, i offentligheten – betyder någonting. En studie publicerad 2012 av University of Michigan, visade att tv hade kraften att ge barn otroligt gott självförtroende … om dessa barn var vita pojkar. Både flickor och pojkar av annan hudfärg kände sig dock mer osäkra på sig själva efter att ha utsatts för tv-mediet.

Varför? Jo, för i filmer och tv-serier är de undantaget, medan hjältarna porträtteras av vita skådespelare. Föreställ er hur många av dessa som dessutom framställs som anorektiskt smala, vältränade och heterosexuella, så förstår ni att vi har ett riktigt problem på halsen.

Med andra ord: tills Thor greppar Hulkens haka och ger honom ett blött fjortishångel, tills Tony Stark bjuder hem Loke på lite Netflix & chill, och tills Black Widow och Captain Marvel väljer att samtidigt ändra sin relationsstatus på Facebook till ”Det är komplicerat”, gör den samvetsgranne bättre i att i stället slösa biobiljettspengen på öl, snask och böcker.

Då slipper ni den beska eftersmaken, samt, som en bonus, att råka få tinnitus av "Endgame"; förmodligen den mest explosionstäta av "Avengers"-filmerna. Trots dess planerade hbtq-raket som bara blev ett fuktigt tomtebloss.

Den planerade hbtq-raketen blev bara ett fuktigt tomtebloss, konstaterar Tobias Holmgren angående den nya "Avengers"-filmen.

Tobiaskommissionen

Sam Florian.
Foto: Peter Bäcker

Anmälan avseende: Sam Florians merchandise

Saken: Karlstad har fostrat en talangfull singer/songwriter i Simon Öman, också känd som Sam Florian. Hans förtjänster begränsas dock inte till musik. I dagarna började han sälja egna t-shirts via sina sociala medier, med motivtexten ”Sam Florian sucks” – och banne mig om någonting så grant har sett dagens ljus sedan legendariska fulrockarna Green Jellÿ (gruppen bakom singeln Three little pigs och soundtracket till Super Nintendo-spelet Maximum Carnage, ni vet) döpte sin fanclub till I hate Green Jellÿ och myntade bandmottot ”Green Jellÿ sucks”. Även om Öman inte har hämtat inspirationen därifrån, visar tilltaget att han är på samma våglängd som sanna genier.

Beslut: Friad

Gustaf Fröding.
Foto: Pressens Bild

Anmälan avseende: Mordbrand tolkar Fröding

Saken: Om jag, en obotlig popgubbe, ville försöka beskriva effekten som värmländska dödsmetallbandet Mordbrands musik har på mig, skulle jag göra det med en teckning av en kolibri i en brinnande träbur. Gustaf Fröding fyller däremot alltid mitt bröst med fnitter, bus och livsglädje. Hur blir då effekten om man kombinerar de två? Eftersom Mordbrand har fattat det briljanta beslutet att tolka några av skaldens dikter i sitt kommande singelsläpp "Döden/Efter döden", kommer jag snart att få reda på det. Upplevelsen blir nog ljuv ändå, detta av insikten att den kroniskt olycklige Fröding fortsätter att vara relevant. Också i kretsar som man inte nödvändigtvis förknippar med hans dudeli-dudeli-dejande.

Beslut: På återremiss

Lana Del Rey.
Foto: Willy Sanjuan

Anmälan avseende: … och Lana del Rey tolkar Sublime

Saken: Om du ännu inte har hört det amerikanska skapunkbandet Sublime (1988-1996), bör du genast streama låtarna "Santeria", "Caress me down", "Date rape" och "What I got" på Spotify. Varsågod! Någon som inte verkar behöva den här kvicka introduktionskursen i bandets output är popdrottningen Lana Del Rey, som är i färd att släppa en cover av Sublimes låt "Summertime" som sin nästa singel. Ett överraskande drag, inte minst eftersom deras knarkiga, positiva och reggaeskuttiga festrock knappast matchar hennes mer lågmälda och sömniga divastil. Att mixen lär bli helt underbar vittnar dock det korta smakprov som NME publicerade här om dagen.

Beslut: Friad

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.