En smutsgul elefant

Krönikor
PUBLICERAD:
När Tim Burtons "Dumbo" blev en besvikelse, var det tur att Stefan Holm hade sin egen smutsgula version att trösta sig med.
Foto: Riccardo Antimiani
Det kan vara en kanin som heter Stampe, en hund som heter Mauro eller en docka som heter Ulrika. I mitt fall var det en liten och smutsgul elefant som hette Dumbo.

Jag pratar förstås om favoritgosedjuret. Det där som aldrig riktigt lämnar oss. Absolut inte i minnet, men kanske heller inte i sinnevärlden. Så ej heller för mig. Dumbo sover gott i en glasskål ute på mitt hemmakontor (det som somliga klassar som en arbetshörna, men det är en annan historia) sedan många år tillbaka.

Exakt varför jag valde just den där elefanten till min favorit vet jag faktiskt inte. Inte heller vem jag fick den av, även om jag har fått för mig att det var av min morbror. Men när ett barn väl har valt favoritgosedjur, eller för all del favoritlag i fotboll, så är det ristat i sten för all evig framtid och går inte att ändra på.

Detta leder mig förstås osökt vidare till andra elefantrelaterade inslag i mitt liv. Som den där boken jag hade när jag var liten, den som var full av olika sagor om elefanter. Den jag, så här i efterhand, minns allra bäst är den om hur elefanten fick sin snabel. Lite googlande i saken ger vid handen att sagan är lastgammal, och det måste den vara eftersom Rudyard Kipling har skrivit den och han plockade ju så att säga ner skylten redan 1936.

Det ironiska är dock att det jag minns bäst av sagan är något jag minns fel. Jag har alltid trott att det var vid den gulgröna Limpopofloden som krokodilen drog och drog och drog i elefantens nos tills den blev till en snabel. Men icke. Floden var grågrön. Vilket, om inte annat, visar värdet av att kolla upp även saker man är säker på.

Naturligtvis ingick även sagan om Dumbo i den där boken, tillsammans med flera andra som jag inte längre minns. Mer än att en elefant var rutig i allsköns färger i någon av dem. Med andra ord har Dumbo alltså hängt med mig även på ett litterärt plan och inte bara som sällskap och tröst när jag skulle sova.

Därmed stod förstås glädjen högt i tak, och hade jag bara haft en snabel hade jag säkert svingat den, när jag någon gång förra sommaren fick veta att Dumbo återigen skulle göra entré på vita duken. Dessutom i otecknad form.

För bortsett från det där evighetslånga paritet där Dumbo och hans kompis, musen Timothy, druckit sig fulla på champagne och ser dansande rosa elefanter så är ju den gamla tecknade filmen från 1941 en höjdare. Alltså hade jag rätt högt ställda förväntningar när jag på 1 maj, av alla dagar, äntligen tog mig tid att se den nya filmen – en månad efter premiären.

Och inget ont om Tim Burton och hans filmkonst. Han har åtminstone gjort en film där en elefant flyger och han har fått med de dansande rosa elefanterna, och det är ju vackert så. I övrigt har han närmast paniskt flytt från grundhistorien.

Men även om jag blev besviken över den nya Dumbo kunde jag alltid trösta mig med min egen gamla, smutsgula version. Som alltid.

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.