Martins oändliga prokrastinering

Krönikor
PUBLICERAD:
Foto: Matt Sayles
Jag vet inte riktigt vad ni andra känner, men för mig inträffar årets viktigaste händelse på måndag.

Och då fyllde jag ändå 40 för bara några dagar sedan. Då kommer vi nämligen få se the Battle of Winterfell. Det tredje avsnittet av TV-serien Game of Thrones sista säsong. Jag har laddat mer inför veckans avsnitt än jag gör inför den faktiska säsongsfinalen. Tydligen ska vi få se den längsta fältslagscen som någonsin spelats in på film. Men det är såklart inte allt. Älskade karaktärer kommer dö i strid mot nattens konungs zombiearméer. Förhoppningsvis kommer hemligheter som antyddes redan i det första avsnittet från 2011 till sist nystas ut.

Jag har följt Game of Thrones som besatt ända sedan jag såg den första reklamen för HBO:s storsatsning när jag promenerade på Times Square i New York vintern innan TV-serien hade premiär. Efter det har min kärlek bara fördjupats. Det började med några googlingar. En summering av berättelsen på Wikipedia. Sedan, efter första avsnittet, köpte jag böckerna och slukade dem en efter en. Böckerna, som till skillnad från TV-serien inte är avslutade, var en viktig fördjupning av TV-serien och framför allt det som jag ser som berättelsens stora styrka. Karaktärerna. I författaren George R.R. Martins värld finns nästen inga som är genomgoda eller genomonda. Riddaren ser Jaime Lannister börjar till exempel som en barnamördande, incestuös, prince charming. Men allt eftersom berättelsen nystas ut får han allt mer mänskliga drag. Idag är han efter en lång försoningsresa en av berättelsens hjältar. Det finns inte ont eller gott på kontinenten Westeros. Det som finns är adelsfamiljernas relation till makt. Och vad makten gör med det mänskliga sinnet. För mig är det något oerhört vackert i det. Under en depression blev jag som besatt av att sluka allt som finns runt bok och TV-serie. Youtubefilmer. Podcasts. Bloggar. Mycket för att jag blev förälskad i de nästan outtömliga berättelserna om dessa otillräckliga människor och deras släkter. Och det fanns mycket att hämta. För då bokserien aldrig avslutats har närmast ett eget universum byggts upp av fan-teorier kring vad som kommer hända, vad karaktärernas inre drivkrafter är eller vad författaren menat med olika sidospår i sin enorma berättelse (Böckerna snittar på 900 sidor). Det har i sig gjort Martins värld enorm. Kanske större än vad den blivit om han faktiskt skrivit klart böckerna och vi fått alla svar direkt. TV-serien har å andra sidan tuffat på mot slutet. Där är också allt, i viss mån på grund av videoformatet i sig, mer begränsat. Karaktärerna lite plattare. Världen mindre. Och berättelsen blev påtagligt sämre när TV-serien passerade böckerna. Karaktärers bortgång eller episka ögonblick vi alla väntat på blev till antiklimax. Martin har gett manusförfattarna till Game of Thrones huvudsakliga pointers för hur hans berättelse fortskrider till slutet. Själv tycks han aldrig bli klar med nästa bok, Winds of Winter, den näst sista i serien. Han fokuserar istället på böcker med historiska fakta om adelshus, världskartor, encyklopedier om världen han byggt. En oändlig prokrastinering för att slippa avsluta det han en gång påbörjade. Kanske är det för att vi fans vidgat säcken så att den nästan inte går att knyta ihop längre på ett vis som är tillfredsställande. Men jag tror ibland att författaren blivit en av oss. Ett fan av sin egen bokserie som aldrig riktigt vill att berättelsen ska ta slut.

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.