Hockeyns historia bör ses av alla och envar

Krönikor
PUBLICERAD:
För ungefär ett år sedan var Jens Lind, nostalgikungen från Sportspegelns “Stopptid” alltså, i Karlstad på besök. Han berättade om sitt mastodontprojekt om hockeyns historia i Sverige: “Det blir ett elände att klippa ned det till tre timmar”. Kanske det – men Göta Petter som han lyckats!

Häromkvällen knappade jag in mig på SVT Play för att kika på första avsnittet, och tre timmar senare hade jag svept alla tre. Det kändes som ingen tid passerat. Och samtidigt all tid. Åtminstone stora delar av 1900-talet.

Det Jens Lind är fullständigt enastående på är att hitta balansen mellan det lilla och det stora. I nedslag efter nedslag får vi en bild av ett samhälle i förändring, av en folkrörelseyttring som sakta men säkert eroderas av marknadskrafterna. Det är glädje, det är humor, det är sorg. Historien om Grumsgrabben Juha Widing, som i relativ tysthet blev den förste svensken att spela kontinuerligt i NHL men som sedan gled in i ett svårt alkoholmissbruk, blir något mycket mer när man får vittnesmål från vänner och medspelare.

– Någon borde kanske ha släpat med honom till en rehabklinik, säger Jens Lind till hans gamle kedjekamrat i Los Angeles Kings.

– Ja...och det borde ha varit jag, säger den gamle mannen och blir tyst. Länge.

Hockeyns historia bör ses av alla med minsta idrottsintresse och/eller samhällsintresse. Det är ståpälsframkallande bra.

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.