Rätt person på rätt plats

Insändare
PUBLICERAD:
Foto: Gorm, Kallestad
När jag tänker på den palliativa vården inom äldreomsorgen, så inser jag hur olika det kan se ut runt om i landet trots nationella riktlinjer, nationellt kunskapsstöd, bra skattningsskalor, tydliga mål, riktlinjer etcetera.

För visst finns det bra ramar att stödja sig emot, när det gäller palliativ vård även för oss inom kommunernas äldreomsorg, det gäller bara att alla känner till dom och att de används.

Det är inte bara på sjukhusen man vårdar i livets slutskede, idag har även kommunerna ansvar för svårt sjuka vårdtagare i sent palliativt skede, med olika diagnoser, vi möter cancer, KOL, ALS, demens, hjärt-kärlsjukdomar med mera. Palliativ vård gäller alla diagnoser vilket det alltid har gjort i vår kommun och även på Tusensköna så klart.

I min fiktiva verksamhet Tusensköna får jag bestämma och då arbetar vi utifrån Socialstyrelsen Nationella riktlinjer och Nationellt kunskapsstöd för god palliativ vård i livets slutskede, vilket är till mycket god hjälp i vårt arbete.

Tusenskönas personal fortbildas regelbundet, vi håller kunskapslågan brinnande och den ska aldrig blåsas ut. Vi uppskattar även att personalen tar egna initiativ till utveckling, idag finns det mycket kunskap att kostnadsfritt tillgå genom Internet, både webbföreläsningar och webbutbildning i ämnet palliativ vård. Efter uppvisat intyg, som bekräftar att en kurs/utbildning är genomförd, så får vi tillgodoräkna oss tiden som enligt kursplan använts.

I Tusenskönas verksamhet finns både hemtjänst och en avdelning med bl.a. palliativ inriktning. Men oavsett vart man önskar vårdas, så får man alltid god palliativ vård, av kompetent personal, med stort intresse för sitt arbete.

Det är viktigt att vi är väl förberedda inför mötet med vårdtagaren och dess närstående, vi ska ha rätt kompetens, men också vara lämpliga för de specifika uppdragen.

Tusenskönas personal är välutbildade, erfarna och har valt att jobba här, men det betyder inte att alla kan allt. När en vårdtagare befinner sig i ett sent palliativt skede, behöver vi så långt det är möjligt att minimera antalet personer hos vårdtagaren.

Om det sen behövs ”vak”, så anlitar vi den/de som är bäst lämpade just denna gång, att följa en vårdtagare på livets sista resa. Vi har även god framförhållning över hur vi ska stötta den/de som nu kommer att arbeta hos vårdtagaren och om specifika kunskaper behövs.

Det är viktigt att rätt personal blir anlitad och att de får rätt ”verktyg” för att vården ska bli optimal.

Vi har också kontinuerligt reflektionsmöten, palliativ vård kan vara problemintensiv, det är viktigt att snabbt vidta åtgärder, olika symtom och önskningar ska alltid åtgärdas snarast.

I dessa reflektionsmöten är vi också observanta på hur personalen mår, ibland kan egna reaktioner göra att man inte längre är professionell och orkar fortsätta. Detta hanterar vi varsamt och stöd ges på bästa sätt, att följa någon på livets sista resa är inte bara att ”sitta vak” det är en stor och viktig uppgift som kräver att man är mogen för uppdraget och har gott stöd av kollegor och arbetsledare.

Det är inte självklart att all vårdpersonal klarar uppgiften att vara med i övergången mellan liv och död, därför anser jag att ska det vara en frivillig uppgift att ”sitta vak”, speciellt ute i hemtjänst, där man oftast arbetar ensam.

Efter dödsfallet träffas berörd personal för en stunds reflektion, var och en får då berätta om sin upplevelse av vårdtiden utan att någon avbryter. Sen diskuterar vi runt några frågeställningar:

Hur fungerade symtomkontrollen?

Hur fungerade stöd till närstående?

Hur fungerade teamarbetet?

Hur fungerade kommunikation och relation till vårdtagare och närstående?

Vad gjordes bra, vad kunde vi ha gjort bättre och vilken lärdom kan vi ta av detta?

Ja, så jobbar vi Tusensköna, där jag får bestämma.

Fru B

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.